Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu får det fanimej vara slut på tysta minuter!

/

Annons

Lotta från Härnösand skulle ha fyllt 42 år senare i sommar, berättar en vän. Men så blir det inte nu.

Istället samlades familj och vänner i Stadsparken i Härnösand och på Sergels torg i Stockholm samma tid på fredagseftermiddagen för att hålla en tyst minut för ännu ett kvinnoliv som släckts i handen på en man.

Och även denna gång efter upprepade anmälningar om hot om våld som sedan inte lett någonstans.

Mer än 40 000 kvinnor över hela världen mördas varje år av en närstående, oftast en man eller pojkvän. Någon kvinnorna har eller haft en relation med.

Skulle vi hålla en tyst minut för alla mördade kvinnor skulle vi behöva hålla tyst i fyra veckor i sträck – varje år.

Tvärtom borde vi förstås skrika högre än vi någonsin gjort. Ett skrik för de över 250 kvinnor som mördats i Sverige sedan millennieskiftet, som Aftonbladets granskning av det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer visar. 16-17 fall årligen år efter år efter år trots alla politiska utspel och insatser som initierats det senaste året.

Låt oss skrika över de 17 000 anmälda misshandelsbrott bara under fjolåret där gärningspersonen hade eller haft en nära relation med offret. I den statistiken gömmer sig tveklöst nästa mordoffer och nästa mördare. Offer vi inte verkar kunna rädda och mördare vi inte verkar kunna stoppa trots att varningssignalerna finns där på pränt i anmälningarna.

Aftonbladetgranskningen avslöjar i skrämmande detalj denna maktlöshet: ”Var fjärde man som dödade sin kvinna hade en aktuell vårdkontakt. Varannan man fanns inom myndigheternas radar när han dödade.”

Det sitter proffs och vet att dessa män är krutdurkar, och ändå lyckas v inte rädda kvinnorna ens efter att de vågar slå larm.

Och så var det även med Lottas mördare. Flera våldsdomar under nästan 20 år – i groteska detaljer beskrivna i kvällspressen i dagarna – borde ha talat sitt tydliga språk. Mot honom inleddes också en förundersökning om grov kvinnofridskränkning mot Lotta – men den lades enligt åklagaren ner för att hon inte ville delta i den. Som så många andra offer skrämdes hon till tystnad efter hot.

Det gör tveklöst åklagarens jobb svårare, men åtal vilar inte på brottsoffrets önskningar eller rädsla. För dessa brott råder absolut åtalsplikt. Åklagaren måste utreda och väcka åtal om hen tycker det finns bevis för att ett brott är begånget och bevis för vem som är ansvarig – oavsett vad den som utsatts för brottet tycker. Tappade åklagaren bollen här? Ja, det ska en utredning nu undersöka och det är bra.

Men mycket mer måste göras för att ge de våldsutsatta kvinnorna trygghet och skydd att våga berätta för polis, åklagare - men även släkt och vänner - vad de utsatts för. Tystnaden är livsfarlig.

I dag är det uppenbart att inte tillräckligt många av de som BORDE reagera förstår vad de ska reagera på, de som möter de utsatta kvinnorna inom vården eller polisen saknar ofta utbildning i partnersvåldets psykologi.

Skuldbeläggandet av offren för mäns våld betyder att utsatta kvinnor tvingas in i en betungande ensamhet. Varför utsätta sig för skammen det innebär att erkänna för sin omgivning, sin familj och vänner att man utsätts för våld av en partner om samhället ändå inte kan hjälpa till?

Vi måste kräva av våra myndigheter att agerar snabbare och mer kraftfullt. Vi måste börja lägga skulden och den tillhörande skammen där den hör hemma. Vi måste sätta stopp för de farliga männen som stjäl kvinnors liv.

Och vi måste skrika högre än någonsin.

Mer läsning

Annons