Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nej, han är inte allt du nånsin önskat

/

Annons

Om du ska gå på bröllop i sommar, eller till och med bjuder in till vigsel, tycker jag att du ska fundera på texterna i de sånger som ofta framförs i samband med att ett förälskat par byter löften.

”Du är allt” av Sonja Aldén berättar om någon som är ”allt jag nånsin önskat” och ”allt jag nånsin drömt”, som om en gemål kunde utplåna alla förhoppningar om resor, hälsa och en bostad i paritet med minst ens lägsta krav på standard. Kent trallar i ”Utan dina andetag” om ett jag så svagt att det endast vågar yttra sig när föremålet för kärleken sover, en protagonist som enligt egen utsago varken kan gå, stå eller ens ha hudfärg utan den andras närvaro.

Detta ängsliga beroende av livskamraten delas av Cecilia Vennersten, som i ”Det vackraste” uttrycker att livet är som allra bäst när partnern i fråga inte är vaken. Än mer missunnsam är Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon” som frankt viskar att ”om du var vaken skulle jag ge dig, allt det där jag aldrig ger dig”.

Så fortsätter det, i visa efter visa. Självutplånande uppvaktare som bara vill dela ett liv – vilket som helst! – med någon som kan bli deras allt, någon som kan beröva dem alla andra drömmar och allt de saknar bara för att de sluter ögonen och ägnar sig åt nattvila! Och då förutsätter jag att jag bara har hört en handfull, och kanske inte ens de värsta, av dessa kärlekens yvigaste trudelutter.

Vad är det som driver människor att ge upp allt utom själva äktenskapet och därtill acceptera en beskrivning av sann kärlek som det som utspelar sig när någon stirrar på dig när du sover?

Normer är förstås en del av svaret – att finna och hänge sig åt familjebildning är en syssla vi tränats i sedan vi själva blev resultatet av samma procedur, och strukturerna belönar den som anpassar sig. Kanske är detta mål så upphöjt att det motiverar sång som i allt väsentligt tar det individuella varandet av daga?

Eller är det en handling av motstånd mot det etablerade? Vi har ju infört en generell välfärd för att hjälpa alla snarare än den mest behövande och argumentet för det inkluderar att det gör oss oberoende av blodsband. Den som lutar sig mot ett statligt skyddsnät behöver inte föräldrars välsignelse, så staten sägs göra oss till fria individer. Mot ljuset av det ser en vigsel närmast ut som ett uppror – två individer som staten försöker göra oberoende av familjens hägn kastar sig frivilligt i händerna på varandra för att knyta en ny väv av civila snören runt varandra.

Så gift er för all del, om ni är på det humöret. Gör det som en liberal eller till och med konservativ protest mot statsindividualismen. Men snälla, ta det försiktigt med de sjungna slagorden mot alla andra lojaliteter än den med en äkta make eller maka.

Mer läsning

Annons