Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Stiglitz talar tvingas de lyssna

Annons
Fredag 22 mars

När Stiglitz talar tvingas de lyssna

Det viktiga är inte vad som sägs utan vem som säger det.

Visst är det orättvist, men så är det ju tyvärr ofta.

Under lång tid har organisationer som Forum Syd och Attac-rörelsen påtalat globaliseringens negativa effekter. Men till beslutsfattarnas rum har de haft svårt att tränga in.

Argumenten har inte tagits på allvar därför att de kommit utifrån, inte från den vanliga gruppen av ekonomer och beslutsfattare i det finansiella etablissemanget.

Joseph Stiglitz är ingen outsider. Han har hört till etablissemanget länge, som ekonomiprofessor, rådgivare åt Bill Clinton och som tidigare chefsekonom på Världsbanken.

I en artikel i tidskriften "The American Prospect" (nr 1 2002) uttrycker han många av de kritiska åsikter som tidigare bara hörts utanför etablissemanget.

Stiglitz är ingen motståndare till globalisering. Tvärtom tror han att det finns mycket gott i ett system med frihandel.

Men han erkänner också att det finns avigsidor, att globalisering inte är bra för alla alltid.

Stiglitz menar att utfallet i det enskilda fallet beror på förutsättningarna. De länder som kunnat genomföra globaliseringsprocessen i egen takt och på ett sätt som passar den egna ekonomin har fått skörda globaliseringens goda frukter - stark tillväxt som fördelats jämnt, satsning på utbildning och stigande hälsa.

Ofta har då staten - tvärtemot marknadsliberala teorier - spelat en aktiv roll.

De länder som istället tvingats till globalisering efter recept från Världsbanken och andra organisationer har kastats in i händelseförlopp som de inte kunnat bemästra.

Liberaliseringen har öppnat gränserna för spekulativa strömmar av kapital som sökt sig till fastighetsmarknaden. Och när investerarna plötsligt blev oroliga strömmade kapitalet lika snabbt tillbaka igen och efterlämnade en ödelagd ekonomi.

Joseph Stiglitz liknar liberaliseringen av kapitalmarknader i små utvecklingsländer vid sjösättningen av en liten båt på ett stormande hav. Hur väl båten än är byggd är risken betydande att den att kommer att träffas av en stor våg och kapsejsa.

Liberaliseringen av kapitalmarknaderna har för dessa länder inte fört med sig tillväxt, skriver Stiglitz.

- Hur kan man bygga fabriker eller skapa jobb med pengar som strömmar in och ut ur ett land över en natt?

Argumenten för en överlagd liberalisering av handeln är starka, menar Stiglitz. Poängen är att flytta resurser från ineffektiva skyddade sektorer till mer effektiva exportsektorer.

Men om Världsbanken samtidigt kräver "strukturella anpassningsprogram" - det vill säga nedskärningar - och pressar upp räntorna flyttas arbetare från lågproduktiva jobb till arbetslöshet. Istället för ökad tillväxt skapas ökad fattigdom.

Internationella Valutafondens politik har styrts av finanskapitalets ideologi även när fakta sagt något helt annat, hävdar Stiglitz.

En kritik som det finansiella etablissemanget får svårt att vifta bort. För när en Nobelpristagare och en av de egna tar till orda då tvingas man lyssna.

Peeter-Jaan Kask





Fattigsverige

Under 1990-talets krisår fick många hushåll det sämre i Sverige. Det har varit känt länge. På det hela taget klarade välfärdsstaten krisen bra, de flesta kom ur krisen med en hyfsad ekonomi, en ekonomi som sedan konjunkturbotten i mitten av 90-talet blivit allt bättre. Men klyftorna har ökat. De familjer som redan hade en knapp ekonomi har i dag mycket små marginaler.

Rädda Barnen i Sverige presenterade i går en rapport om barn i familjer som kan betraktas som fattiga. Det visar sig att nästan vart femte barn i Sverige lever på en levnadsnivå som inte är skälig! Det är i dag fler barn som lever i fattigdom än i början av 1990-talet.

Det finns stora variationer mellan landets kommuner. Värst är situationen i de segregerade storstadsområdena. Ådalskommunerna har klarat situationen något bättre, men även här finns många barn i fattiga familjer.

I Kramfors var det 1999 nära 83 procent av barnfamiljerna som varken uppbar socialbidrag eller ligger under socialbidragsnormen (överensstämmelsen mellan dessa mått är enligt undersökarna anmärkningsvärt dålig). Det betyder att mer än vart tionde barn i Kramfors lever under oacceptabla ekonomiska förhållanden. Situationen i Sollefteå och Härnösand är likartad.

Då ska man minnas att dessa kommuner återfinns ungefär i mitten av tabellen. I Malmö lever mer än vart tredje barn i fattigdom.

Den här situationen är inte acceptabel. De här barnen får sällan eller aldrig uppleva sådant andra barn ser som naturligt, ett biobesök, en semesterresa eller kanske chips och läsk på fredagskvällen. De skäms inför sina klasskamrater för gamla nedärvda kläder och över att familjen inte har råd.

Situationen håller på att förbättras. Det är i dag färre hushåll som är fattiga än det var 1997, men fortfarande fler än i början av 1990-talet.

I takt med att arbetslösheten sjunker får fler familjer en bättre ekonomi.

Samtidigt finns indikationer på att de familjer som kvarstår i fattigdom blir allt fattigare. Frivilligorganisationerna säger sig ha märkt en ständig ökning av föräldrar som vänder sig till dem, särskilt i helgtider. De skäms helt enkelt över att inte kunna ge barnen julklappar eller födelsedagspresenter.

Regeringens mål om en halvering av antalet personer som lever på socialbidrag gör naturligtvis sitt till för att förbättra situationen.

Samtidigt visar inte minst Rädda Barnens undersökning att långtifrån alla fattiga familjer uppbär socialbidrag. Risken finns att väldigt många barn glöms bort i regeringens strategier.

Det finns inga enkla lösningar på denna situation. Det går inte heller att tro att situationen kommer lösa sig själv när fler komer i arbete.

Det finns alltför många familjer som faller mellan stolarna. Att ge alla barn i Sverige rimliga uppväxtvillkor måste bli en prioriterad fråga.

Variationerna mellan kommunerna i landet beror visserligen till stor del på faktorer som har med befolkningsstrukturen att göra, men det visar också att det finns ett utrymme för kommunerna att påverka situationen.

Västernorrlands kommuner ligger i förhållande till andra kommuner någorlunda väl till, det är inte fler barn här som lever i fattigdom än i riket i stort.

Fortfarande är dock alltför många barnfamiljer fattiga även här.

Många kommuner har kommit förhållandevis långt i planeringen för omställningen till de nya förhållandena. De har arbetat fram omfattande visioner för framtiden. Att inget barn i kommunen ska behöva leva i fattigdom borde vara ett rimligt mål att foga till dessa visioner. För de berörda kan det vara det viktigaste målet av alla.

JOAKIM EDHBORG

Mer läsning

Annons