Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När skarven kom tillbaka till Stockholm

/
  • Storskarvskolloni utanför Ljusterö i Stockholms Skärgård.

Annons

I begynnelsen fanns storskarven, som häckade i kolonier och gjorda djärva dyk rakt ner i djupet. Sedan, under 1800-talets andra hälft och början av 1900-talet, pressades skarven undan.

Men storskarven, närmare bestämt underarten mellanskarven, är nu tillbaka med besked. I dag är det skyddsjakt som gäller.

Under 1980-talet inleddes den senaste större expansionen och i dag är skarvfrågan aktuell på flera håll i landet. Fram till för några år sedan var det allmän skyddsjakt även i Västernorrland.

I Stockholm, där det beräknas finnas 25 000 till 30 000 skarvar i skärgården, får 675 skarvar skjutas år 2016. Mellanskarven aktualiserar nu spänningar liknande de som länge har varit starka i andra delar av landet. Kanske kan detta ge ny näring åt jaktdiskussionen nationellt, när stockholmarens öar och fiskevatten nu påverkas.

Precis som i den infekterade vargfrågan har en del fula knep tillgripits i debatten. På sina håll har det bland annat hävdats att mellanskarven skulle vara en främmande invasiv art.

Det vore en stor seger för skarvmotståndet om detta påstående etablerades som en sanning. Om mellanskarven skulle få en sådan stämpel på sig skulle nämligen det riktigt tunga artilleriet kunna sättas in, och berörda särintressen skulle inte längre behöva förhålla sig till fågeln som en naturlig del av svensk natur.

Nyligen spred en fiskekonsulent på Stockholms Stad ogenerat denna skarvmyt i en debattartikel i Aftonbladet (13/6). Men mellanskarven är ingen främmande inkräktare. Detta slår Naturvårdsverkets nationella handlingsplan för skarv från 2014 fast med emfas: "Både Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten anser, i likhet med ett samlat vetenskapssamhälle och vetenskapliga institutioner, att underarten mellanskarv är naturligt förekommande i hela dess nuvarande utbredningsområde." Den som påstår att det existerar en mörkläggningskampanj, där staten i maskopi ornitologerna för folket bakom ljuset i skarvfrågan, har således en viss bevisbörda att bära.

I den nationella handlingsplanen förklaras också att populationen förvisso har ökat kraftigt i Sverige, men att en minskning noterades i den senaste nationella inventeringen. Det skulle alltså kunna vara så att vi har nått peak mellanskarv, och att en naturlig utjämning nu håller på att ske.

Naturvårdsverket pekar också på behovet av mer forskning, undersökningar som kan ge större kunskap om hur skarvkolonierna påverkar fiskbestånden och även fisket.

Självklart är det så. Det finns all anledning att hålla koll på mellanskarven, men vilseledande propaganda får inte ligga till grund för beslut om eventuella nya åtgärder.

Visst konkurrerar skarven med människan om en gemensam resurs, men grundinställningen borde vara att de skador på ekosystem och biologisk mångfald som vi bär ansvar för så långt som möjligt ska repareras. Människan har gjort fel, och nu är det hög tid att ställa naturen till rätta.

Att människan först orsakar utfiskning och miljöförstörelse och sedan rasar mot en naturligt förekommande fågel för att det finns för lite fisk att fånga, är bara provocerande. Och om människor i andra delar av landet lever med de stora rovdjuren inpå knuten, och hanterar de slitningar och intressekonflikter som återetableringen av dessa innebär, kanske det inte är mer än rätt att skarven får komma tillbaka till Stockholms skärgård.

Mer läsning

Annons