Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer än bara Sjöstedt

Så var tiden kommen för Vänsterpartiets 40:e kongress. Och när partiets högsta beslutande organ nu samlas i Stockholm lär partiledaren stå i fokus för medias intresse.

Annons

Kommer kongressen att anförtro honom det förhandlingsutrymme som krävs för att meningsfulla samtal med S och MP ska bli möjliga? Eller tänker ombuden hålla tygeln så kort att marginalisering blir enda alternativet för V? Och hur leker livet för partiets traditionalister och förnyare? Kanske går det att blåsa liv i den glöden ännu en gång, om nyhetstorka plötsligt skulle uppstå.

När det gäller Vänsterpartiet så återkommer frågor av den typen ofta, som om partiet endast skulle vara av intresse att studera i relation till andra partiers förehavanden. Men när V betraktas genom grumliga linser – och i syfte att bekräfta invanda fiendebilder – så är risken stor att något väsentligt faller utanför synfältet. Som när V omvandlades till ett professionellt parlamentariskt parti under 1990-talet, medan borgerligheten fortfarande hade kalla kriget-glasögonen på sig.

På motsvarande sätt förhåller det sig självfallet för vänstern. Om analysen av Moderaterna är slapp så kommer vänsterkrafterna aldrig att kunna ta ledningen och makten. Detta har Aron Etzler, Vänsterpartiets partisekreterare, insett. Och därför har han gett sig i kast med att – på allvar – försöka förstå Fredrik Reinfeldts politiska projekt. I Etzlers bok "Reinfeldteffekten" bjuds läsaren på en beskrivning av PR-projektet Nya Moderaterna som är både hederlig och seriös. Även den läsare som inte delar Etzlers politiska slutsatser har god behållning av läsningen.

Samtidigt säger boken något väsentligt även om Vänsterpartiet. Det torde vara mycket få – om ens någon – annan partisekreterare som skulle vara förmögen att svinga sig upp på motsvarande intellektuella höjder. Men då saknar Aron Etzler också nästan helt egna partipolitiska meriter. Som författare och tidningsman, van att lyssna till det egna intellektets snarare än partilinjens röst, står han långt ifrån idealtypen för den rutinerade partiräv som vanligtvis brukar ha posten som partisekreterare.

Att Vänsterpartiet har vågat ta risken – och möjligheten – att placera en i sammanhanget oprövad fritänkare där det vanligtvis brukar sitta en luttrad medlare, vittnar om spänst och framåtanda. Den dag då prövningarna blir svårare kan valet att rata rutin visa sig vara ett misstag, men i allmänhet mår politiska partier bra av att få in friska perspektiv.

Sett ur liberal synpunkt lär radarparet Sjöstedt-Etzler bli farligt. Frågan som borgerliga politiker nu måste ställa sig är om man tänker ta utmaningen från vänster på allvar – och låta argumentets primat råda – eller om man nöjer sig med att ropa "vargen kommer" ytterligare gång och hoppas att väljarna fortfarande lyssnar på det örat.

Petter Bergner

Petter Bergner är historiker och liberal skribent. Han disputerade i våras med avhandlingen "Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet 1956-2006".

Mer läsning

Annons