Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Men tänk om ingen märker någon skillnad?

/

Entusiasmen i den norska borgerligheten utanför partierna är inte direkt översvallande. Men majoriteten av väljarna vill inte ha så stor skillnad i politiken från i dag, man vill se nya ansikten.

Annons

Efter åtta år är det dags att byta regering mest för bytandets skull, något som får den svenska Alliansen att bli svettig inför nästa års valrörelse. 

Luttrade bedömare kallade valet för det mest ospännande sedan 1950-talet, då det långt innan valresultatet presenterades ansågs klart att det skulle bli regeringsskifte från dagens rödgröna regering, med Jens Stoltenberg i spetsen, till en blåare variant.

Och även om skiftesfrågan ansågs vara glasklar har det funnits många spänningsmoment under valrörelsen ändå. Fortfarande efter att allt tyder på att Høyres Erna Solberg vann valet finns dessa kvar. Vilka blir ministrar? Och vilka partier kommer ingå i regeringen?

Høyre klarar nämligen inte det hela på egen hand. Arbeiderpartiet (Ap) är fortsatt Norges största parti. Därför behöver man stöd från populistiska Fremskrittspartiet (FrP) som är tredje största parti. De delar synen på individens frihet och är båda så kallade icke-socialistiska partier, men i övrigt är FrP fullt upptagna med att veva runt med populistiska förslag gällande bland annat ekonomi och invandring. Samarbetat har man gjort tidigare, på lokala nivåer. "När FrP tvingas ta ansvar lämnar de sin populistiska bana och de mest galna förslagen" berättar en Høyre-politiker på partiets valvaka.

Solberg har dock varit tydlig med att hon gärna vill se alla fyra borgerliga partier i en regering. För att få en majoritet behövs att antingen Venstre eller Kristelig Folkparti, eller båda två, också ingår i regeringen. En balans kan kanske därmed uppstå mellan partierna. Solberg är en mittenorienterad politiker, och en bred icke-socialistisk regering passar planen bra.

Det verkar dock optimistiskt att tänka att det näst största partiet i en koalition inte får genomslag för sin politik. Om så blir fallet kan FrP upplevas som svikare av de egna väljarna. Det kan leda till ett borgerligt kaos framgent, ett sådant som Jens Stoltenberg hoppas på. Under fredagens partiledardebatt i NRK sa han nämligen att om oreda uppstår, då är han beredd att träda in som en räddande ängel.

Många norrmän kallar den svenska offentliga debatten för svart-vit. Nyanserna finns ofta i det norska samtalet. Men kanhända är det också orsaken till att norsk politik också karakteriseras av ett underskott av reella skillnader. Här och där vädras missnöje över detta. Bergens Tidenes politiska redaktör Sjur Holsen skrev i helgen att han har en känsla att politikerna undervärderar väljarna i sin tro att de som röstar inte tål allvar och klarsynthet.

Tänk om ingen kommer att märka någon skillnad?

Eva Cooper

Mer läsning

Annons