Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Men hur sjutton gör man?

/
  • Folkpartiets partisekreterare Nina Larsson, till höger, tycker att Sveriges 290 kommuner borde vara färre

När folkpartisten Nina Larsson säger att Sverige har för många kommuner har hon rätt. Problemet är bara vad man realistiskt kan göra åt det.

Annons

"Sverige har för många kommuner", skriver Folkpartiets partisekreterare Nina Larsson i ett debattinlägg i Aftonbladet (11/12).

Fler kommuner behöver slå sig samman för ökad effektivitet, bättre samordningsvinster och för att ha muskler nog att skapa förutsättningar för tillväxt och säkerställa den kommunala servicen. Sverige har för många och för små kommuner. Det är dags för en ny kommunsammanslagningsreform.

Larsson nämner i sitt debattinlägg inget om var smärtgränsen neråt går, hur många medborgare en kommun som minst bör ha för att kunna tillhandahålla service på den nivå som krävs. Det gör hon inte heller i den nästan ordagranna riksdagsmotion i frågan som hon lämnade in i oktober, utan menar att den utredning hon hoppas ska tillsättas ska komma fram till en rimlig nivå.

Men man kan väl först och främst tänka sig att de ungefär 75 kommuner i landet med färre än 10 000 invånare är aktuella. Kanske till och med alla totalt 170 kommuner under 20 000 invånare.

Sätts gränsen vid 25 000 klarar sig i dagsläget inte ens 100 av landets totalt 290 kommuner – och bara Sundsvall och Örnsköldsvik i hela Västernorrland.

Men visst, orimligt är det inte. Det vet vi ju. Befolkningen minskar dessutom stadigt i hälften av de svenska kommunerna, så åt vilket håll vi är på väg är solklart.

Urbaniseringen, människors flytt från landsbygd till stad, är faktiskt som kraftigast just i Sverige av alla EU-länder och sedan 2005 är det också vi inom EU som haft den överlägset största befolkningstillväxten i storstäderna.

Det ställer enorm press på behovet av utbyggnad av kommunal service, från förskolor till skolor till räddningstjänst till äldrevård, i delarna av landet som växer. Och det ställer enorm press på behovet att krympa samma kommunala service i delarna där befolkningen krymper för att inte så att säga "elda för kråkorna".

Så problemet är sannolikt inte att skapa förståelse för Nina Larssons teoretiska utläggning om hur likvärdigheten i den kommunala servicen måste försvaras. Inte bara i dag utan om 20 - eller till och med 40-50 år i ett område som de senaste 40 åren tappat var fjärde kommuninvånare (Sollefteå) eller var tredje (Kramfors).

Nej, problemet är inte teorin. Problemet är praktiken. Hur sjutton gör man det? Vi klarar ju här i Västernorrland inte av att bilda en region större än den nuvarande länsindelningen…

Låt oss för enkelhetens skull bortse från ännu nordligare delar av Sverige där det skulle krävas geografiska ytor större än hela län i Götaland för att samla 25 000 invånare.

På kommunfullmäktige i Kramfors i måndags kväll beslutades det slutligen om skolnedläggningar efter år av debatt påtagligt infekterad av en 40 år gammal kommunsammanslagning.

Skulle lösningen för den kommunala servicen i Kramfors i framtiden vara ytterligare sammanslagningar som kommer att väcka samma onda blod och samma dragkamp mellan kommundelar när mer kommunal service måste "rationaliseras"?

I dag försöker kommunerna lösa småskaligheten med kommunalförbund när det exempelvis gäller räddningstjänst, kollektivtrafik och utbildning. Men hur länge fungerar det tillfredsställande? Vad gör vi sedan?

Det är tiotusenkronorsfrågan ingen i dag kan svara på - annat än i teorin.

Mer läsning

Annons