Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Medierna spelar rasisterna i händerna

/
  • Bilbränderna har blivit färre, men det känns verkligen inte så när man kollar mediernas rapportering.

Annons

Senaste tiden har det brunnit bilar runt om i landet. Särskilt många i Malmö.

Att bilbränderna i vår sydligaste stad halverats på sju år och att slutsiffran även i år förmodligen inte kommer i närheten av 2009 års 628 bilar spelar ingen roll. Rubrikernas larm får förstås den främlingsfientliga högern att rabbla sina vanliga haranger om orsak och verkan. Det vill säga att det är invandrarnas fel och de får dra dit pepparn växer eftersom de inte "anpassar sig".

Jag är norrlänning. Eller var. Pappa från Norrbotten, mamma från Västerbotten och själv uppvuxen i Västernorrland. Fram till mitt 29:e levnadsår var Norrlandskusten mitt Sverige.

I dag är jag skåning, eller i alla fall Malmöbo, och den inre kartan över fäderneslandet har med åren förändrats.

För en utmärkande egenskap hos djurarten människa är att vi är anpassningsbara. Ja, ofta till och med förändringsbenägna. I invandrardebatten påpekas det gärna att de som kommer till vårt land för att stanna måste anpassa sig. Som om det vore ett straff. Som om det inte i nio fall av tio är just förändring i sitt och de sinas liv som den som flytt hit önskar.

Det finns som bekant en mängd idéer till varför integrationen trots allt inte funkar så bra.

För extremhögern ligger felet hos de som kommer hit. Ju längre bort och ju mörkare hudfärg desto svårare har de till anpassning lyder deras enkla förklaring. Från välmenande liberaler och vänsteranhängare ligger fokuset nästan helt istället på samhällets brister. I deras ögon är det alltid en protest när invandrarungdomar kastar sten på brandbilar. Det är klart att det också är en orsak men frågan är om det som enda förklaring inte blir självuppfyllande.

För när majoritetssamhället, eller i det här fallet det liberala etablissemanget, stigmatiserar vissa grupper så blir förstås självbilden därefter. Som när vita medelklassjournalister från innerstan åker ut till förorten och frågar unga invandrargrabbar vad de drömmer om att bli som vuxna. Svarar de inte gravallvarligt "gangster", säkert mest för att få synas i media, så kan de istället flabbande svara "gangster" eftersom situationen förstås känns komiskt klyschig.

Balansgången är svår. Å ena sidan finns det otvivelaktigt förklaringar att hitta i klassamhället. Å andra sidan måste det ändå kunna utkrävas ansvar av individen. För det är ju aldrig okej att bränna upp grannens bil eller kasta sten på brandmän som försöker släcka branden.

Men vi har i dag kommit långt från denna svåra och viktiga diskussion. Debatten om invandrares utanförskap har hamnat rejält snett när många verkar tro att en majoritet av dem inte vill anpassa sig till det svenska samhället och att integrationen därför haltar och ungdomar bränner bilar. Den myten måste krossas innan vi kan gå vidare.

Det är förstås betydligt lättare att känna sig som malmöit om man flyttat från Norrland mest för att stan verkar spännande än om man kommer hit som flykting från en annan kontinent. Det vore löjligt att påstå nåt annat.

Likväl är nyfikenhet allmänmänskligt och om bara platsen och människorna bjuder in till möten så är halva slaget vunnet. Resten handlar om ekonomiska resurser och fördelning. För ingen människa föds förstås till bilpyroman.

Mer läsning

Annons