Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med hundra år av liberalism

Annons
Måndag 25 februari 2002



Med hundra år av liberalism

I vår fyller liberalerna i Sverige 100 år.

I dagarna är det 100 år sedan den första liberala riksorganisationen grundades i Sverige. Frisinnade landsföreningen samlade upp och organiserade den unga svenska liberalismen i en disciplinerad partibildning av för den tiden nytt slag. De gamla, konservativa maktstrukturerna kring hovet var djupt inarbetade sedan decennier. För att bryta ny, liberal mark krävdes samordning, gemensamma strategier och nya mötesformer. Det var folkrörelsernas glansdagar och de politiska aktörerna utnyttjade och byggde vidare på deras erfarenheter.

Men Frisinnade landsföreningen var inte bara fröet till 1900-talets organiserade partiliberalism, utan också skörden av ett ihärdigt opinionsarbete som bedrivits av en hel generation liberaler med början i 1880-talets radikala studentvåg. Från de stora debatterna om religionsfrihet i Uppsala tidigt 80-tal till de hårda konfrontationerna kring rösträtten tjugofem år senare går det raka linjer. Unga radikala studenter hade utbildat sig och blivit medelålders män och kvinnor redo att förverkliga i handling och politiskt vardagsslit ungdomens rusiga paroller om demokrati, rättvisa och tankefrihet. Nya unga slöt upp.

Det liberala opinionsarbetet från 1880-talet och fram till 1920-talet - förädlat och disciplinerat inom Frisinnade landsföreningens organisatoriska ram - var en politisk och intellektuell kraftutveckling som lade grunden till det moderna Sverige: konstitutionellt, kulturellt och ekonomiskt. Därefter har nya utmaningar genererat nya ansträngningar. Rösträtten har följts av folkbildningen, socialpolitiken, marknadsekonomin, jämställdheten, toleransen, internationalismen - det liberala engagemanget för grundläggande värden har utgjort en nödvändig vakthållning under långa, tröga, orörliga socialdemokratiska maktinnehav.

När folkpartiet om någon månad firar sitt hundraårsjubileum i Stockholm kommer de gamla gestalterna att röra sig i bakgrunden som mentala skuggor ur en förnämlig partihistoria. Kan de inspirera liberalernas krympande styrkor till en efterlängtad offensiv? Den iver, beslutsamhet och djärvhet som kännetecknade liberalismens tonår - passionen med vilken man tog sig an uppgiften att modernisera, utveckla och förnya det svenska samhället - saknas ofta bland folkpartister i dag. Man förmår inte i sina annars genomtänkta reformbudskap förmedla känslan av framtid, hetta och angelägenhet. Man har varit för dåliga på att formulera sig så att väljaren inte bara instämmer utan också eggas och entusiasmeras.

Vill folkpartiet gå in i sitt andra sekel som en vinnare måste man utnyttja högtidsfirandet till mer än nostalgisk reflektion över ett ståtligt förflutet. Det krävs en allvarlig självrannsakan. Fornstora minnen skingras fort när baklängesmålen börjar trilla in. Det finns all anledning att efterlysa och kräva en motsvarande kraftsamling inom dagens svenska liberalism som den Frisinnade landsföreningen symboliserade för hundra år sedan. Nu slåss man för sin existens. Då finns det sämre förebilder att hämta inspiration, lust och mod ifrån än den generation som inte bara vann demokratin åt Sverige, utan också gav liberalismen en grund att stå på som trots sprickbildning inte rämnat än.

Mer läsning

Annons