Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Bohlin: Klassresan börjar i klassrummet

/
  • Grundproblemet i svensk skola är inte att vissa skolor är bättre än andra, utan att lägstanivån är för låg.

Annons

Det allra finaste med det svenska folkhemmet, så som det såg ut under efterkrigstiden, tycker jag är att det möjliggjorde klassresor. Eller uttryckt på ett annat sätt: Att den sociala rörligheten var hög. Du var inte dömd till ett hårt och fattigt liv bara för att du föddes under enkla förhållanden. Hade du läshuvud kunde du få läsa vidare oavsett om dina föräldrar var akademiker eller arbetare (även om barn till akademiker alltid har studerat vidare i högre grad än barn till arbetare). Det som spelar roll är vart du är på väg, inte var du kommer ifrån.

I litteraturen finns det många berättelser om den där klassresan. Till de moderna klassikerna hör Ronny Ambjörnssons Mitt förnamn är Ronny om arbetargrabben som blev professor i idéhistoria. I veckan läste jag Björn Rosengrens nyutkomna memoarer Mitt i steget (skriven tillsammans med journalisten och författaren Johan Hakelius). Också denna bok kan på många sätt läsas som ett stycke folkhemshistoria. Berättelsen om bilmekanikern från Stockholmsförorten Sköndal som blir ordförande för TCO, socialdemokratisk näringsminister, landshövding i Norrbotten och slutligen mångmiljonär som rådgivare åt Kinnevik.

Självklart slutar inte alla klassresor med att man blir professor (som Ambjörnsson) eller minister och höjdare i näringslivet (som Rosengren). Det är trots allt rätt få människor, också bland de som är födda med silversked i mun, som lyckas göra det som Ambjörnsson och Rosengren har gjort. Det vanliga är att man klättrar något uppåt på den sociala stegen, ekonomiskt och/eller kulturellt.

Det finns tyvärr ganska mycket som tyder på att möjligheterna att göra klassresor har försämrats. Till stor del handlar det om den svenska skolans förfall. Det må vara en kliché, men att klassresan börjar i klassrummet är obestridligt (även om Rosengren visar att klassresor är möjlig också utan någon längre utbildning).

Det finns många försök att förklara den svenska skolkrisen, var och en kan välja sin egen favoritförklaring. Är det inte 1990-talets friskolereform som är boven i dramat så är det den kommunalisering som drevs igenom av Göran Persson när han var skolminister. Eller något annat däremellan.

Att segregeringen och skillnaderna mellan skolor har ökat får nog sägas vara ett faktum. Likaså att det fria skolvalet har bidragit till detta. Men det är inte den enda förklaringen, för utvecklingen har sammanfallit med att samhället i allmänhet har blivit mer segregerat.

Visst finns det något motbjudande i att ett barns chanser i livet i hög grad ska påverkas av om deras föräldrar var pålästa och ställde dem i kö till den där skolan med toppresultat i samma veva som den första blöjan fästes runt barnets mage. Samtidigt vore det förödande att i dagsläget slopa det fria skolvalet. De som skulle gynnas av detta är familjer som i dag bor i välbärgade områden där den lokala skolan skulle bestå av en hög andel barn från studiemotiverade hem medan förlorarna skulle vara de familjer som bor i områden med mer sociala problem och lägre utbildningsnivå. En möjlighet att välja vilken skola barnen ska gå dömer i alla fall inte det studiebegåvade barnet från ett område med en dålig skola till en dålig start i livet.

I grund och botten är det stora problemet att inte alla skolor är bra. Alla kan förstås inte vara lika bra, än mindre bäst, men alla borde skolor borde vara tillräckligt bra för att ge samtliga barn i Sverige en bra start och verktygen för att göra en klassresa om de så önskar.

Mer läsning

Annons