Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Bohlin: Därför blir USA både allt mer reaktionärt och allt mer progressivt på samma gång

/
  • Hillary Clinton eller Donald Trump? Det är kandidaterna det amerikanska folket måste välja mellan i höst.

Annons

Den 8 november kan det amerikanska folket – den del som röstar – ha valt sin förmodligen minst kvalificerade president någonsin. Donald Trump har ingen som helst politisk erfarenhet, han har aldrig suttit i representanthuset eller senaten och han har heller inte varit guvernör i någon av USA:s 50 delstater. Han har förvisso erfarenhet från näringslivet, något som politiker inte minst i Sverige ofta saknar, men att leda ett land är väsensskilt från att styra ett företag.

Men det där har vi förstås hört till leda. Det går 13 på dussinet av artiklar som förklarar varför det vore en olycka om Donald Trump blev USA:s 45:e president. Det finns förstås också en annan historia att berätta.

Den 8 november kan det amerikanska folket lika gärna – och en aning mer troligt, även om det är jämnt, enligt de senaste mätningarna – ha valt sin första kvinnliga president. Hillary Clinton är på gott och ont på många sätt allt det som Trump inte är. Hon är en del av det politiska etablissemanget rakt igenom. Hon har varit first lady under de åtta år maken Bill var president. Hon har varit senator för delstaten New York. Hon har varit utrikesminister i Barack Obamas regering.

Väljs Hillary Clinton så får USA inte bara sin första kvinnliga president, utan också en av de mer kvalificerade och erfarna personerna att bli president hittills. Det behöver för all del inte betyda att Clinton skulle gå till historien som en av de stora presidenterna. Också personer med sunda värderingar och lång erfarenhet fattar ibland beslut som får ödesdigra konsekvenser. Sådant går aldrig att förutspå.

Händelser inträffar under alla presidentperioder som helt kan förändra presidentskapets utveckling. Det är till exempel nästan omöjligt att ens tänka sig hur George W Bush eftermäle hade sett ut om inte terrordåden den 11 september 2001 hade genomförts.

Det är lätt att med oro betrakta utvecklingen i USA där det känns som att den ena kandidaten värre än den andra skördar framgångar; den ende som någorlunda utmanade Trump var den likaledes otäcke Tea Party-kandidaten Ted Cruz. Och på den andra sidan så har Clinton utmanats av landets mest envetne vänsterpopulist. Men när våra barn eller barnbarn läser om USA under det tidiga 2000-talet i skolan så är det inte otroligt att den bild som kommer att målas upp är ganska ljus.

Vinner Hillary Clinton valet i höst så har USA inom en tioårsperiod krossat det politiska glastaket två gånger genom att först välja landets första svarte president i Barack Obama och sedan direkt efter landets första kvinnliga president.

Nu tillhör jag förvisso inte dem som anser att bara en svart person kan representera andra svarta eller att bara en kvinna kan representera andra kvinnor. Men sådant har om inte annat symbolisk betydelse. Inte minst i ett land som USA med sin historia av slaveri och segregation i hyfsat färskt minne.

Det är svårt att uttala sig generaliserande om alla länder, inte minst om USA. Att säga att USA har blivit mer reaktionärt kan på ett sätt vara sant med tanke på den kristna högerns framgångar, men motbilden är också sann: USA har samtidigt blivit mer progressivt. Förklaringen är att polariseringen har ökat. Något som står i kontrast till Sverige där den långsiktiga trenden – åtminstone fram tills det att Sverigedemokraterna vände upp och ner på det politiska landskapet – länge har varit att de politiska partierna allt mer tränger ihop sig i mitten.

Mer läsning

Annons