Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Malena Hilding: Konsten att bli gammal innan man (faktiskt) dör

Man vänjer sig.

Annons

En dag blir ens föräldrar gamla och då menar jag gamla. De stöder sig inte på en elegant käpp längre. De tvingas hasa sig fram med en rullator från morgon till kväll.

Min mamma vägde som en sparv de sista månaderna i sitt liv. Man kunde lyfta henne med en hand från sängen till rullstolen. Man gjorde inte det, men det hade gått, så lätt var hon. Fjäderlätt.

Det är inte illa för en kvinna som oroat sig för sin vikt under stor del av sitt liv.

Hu, vad tjock jag är, sa hon till sin lika snygga svägerska som slog sig på rumpan, kisade i spegeln och sa sammalunda: hu, vad tjock jag är.

Sen fnissade de glatt och beundrade varandras frisyrer.

Ibland tar jag fram min mammas klänningar från det glada cocktail-talet, 1960-talet. Skitsnygga klänningar. De doftar fest, parfym och hårsprej.

Men hon gillade inte att åldras.

Man kan säga att hon förnekade en ålderdom som blev allt mer påtaglig. Hon dansade så länge hon kunde, men en dag gick det inte längre.

Den enda dagen, den första i den sista månaden i livet, fixade hon inte att gå längre, ens med stöd. Hon lade sig ner i sängen och blev liggande. Runt henne i sängen låg förstoringsglas, kåseriböcker ("jag vill vara GLAD, förstår du"), adressbok och en telefon. Hon parkerade sig i sovrummet i den stora lägenheten på söder och orkade inte äta eller dricka egentligen, men gjorde det ändå.

Pyttelite.

Hemtjänsten sprang in och ut, dygnet runt. Två gånger glömde de bort henne från lunch till sena kvällen, då ringde hon och sa med liten röst: det är kaos här, hjälp mig.

Hur många gånger jag slängde mig i bilen och åkte mil efter mil har jag tappat räkningen på.

Jag pratade med handläggare och satt i telefonköer, ringde hälsocentraler, nya handläggare, ambulanser, vårdplanerare, hemtjänster och boendestöd. Jag tog telefonen med på toa för att inte missa när de ringde upp, handläggarna som jag glömt namnen på nu.

Men man vänjer sig.

Mamma låg i sängen och blev mindre för varje gång jag såg henne. Hennes hjärna var glasklar, hon följde allmänpolitiska debatter på tv och läste flera dagstidningar varje dag.

En dag fick hon ett rum på ett alldeles nytt äldreboende. Man fick äta frukost när man ville och ha en ipad på rummet. Inte för att hon visste vad en ipad var, men ändå.

Äntligen, som hon längtat.

Kan vi åka nu?, sa hon.

Vi åker om en vecka, sa jag.

Kan vi åka nu?, sa hon nästa dag.

Vi åker om sex dagar, sa jag.

Sådär höll det på. Till slut var det bara en dag kvar.

Den morgonen orkade hon inte mer. Nätterna hade varit långa och kvalfyllda. Ambulansen kom och åkte till sjukhuset med världens minsta mamma.

Hon dog två dagar senare, en vecka sen imorgon, 91 år gammal.

Men man vänjer sig väl.

Mer läsning

Annons