Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lovande utspel av Engqvist

Annons
Lördag 30 mars

Lovande utspel av Engqvist

Efter månader av tystnad när moderaterna skryter med sin "vårdgaranti" och obefintliga vårdköer, kontrar nu socialminister Lars Engqvist. Bättre sent än aldrig.

Engqvist punkterar i ett svep den moderata bubblan om hur fantastisk vården med en borgerlig regering skulle bli. Budskapet från moderaterna i Stockholm om att vårdköerna där minsann inte existerar och att alla erbjuds vård inom tre månader visar socialministern tyvärr inte heller är sann.

Statistiken bygger på att vårdtagare har rätt att söka hjälp hos andra vårdgivare om de inte får hjälp inom de utlovade tre månaderna. Den som efter tre månader ändå stannar kvar hos landstinget och därför får vänta ytterligare månader har bara sig själv att skylla - och illusionen om en väntetid begränsad till tre månader är fortsatt intakt.

Att avslöja hela den sanningen ligger förstås inte i moderaternas intresse.

En riktig vårdgaranti måste därför arbetas fram och där är det viktigt att stödet till denna garanti är väl förankrat bland riksdagens partier. Stödet för en offentligt finansierad vård där gräddfilerna till vården för den som är villig att skjuta till egna pengar täpps till, är redan starkt bland svenskarna. Lyhörda politiker borde ta tillfället i akt att agera enligt denna viljeyttring.

En del i det är att även i fortsättningen förbjuda landsting att överlåta driften av akutsjukhus till företag som drivs med privata vinstintressen och att utveckla ett regelverk som förhindrar att de med privata sjukvårdsförsäkringar kan gå förbi vårdkön via en gräddfil.

Det är annars en verklighet inom privatdrivna vårdinrättningar som blandar uppdrag från landsting och försäkringsbolag. Vem skulle annars köpa en privat sjukvårdsförsäkring?

Engqvist förslag om att anamma ett kanadensiskt förslag med förbud mot blandning av pengar - så att den privata vårdgivaren antingen bedriver offentligt finansierad vård eller privat finansierad vård - finner förhoppningsvis stöd i riksdagen.

Den begränsar nämligen inte valet mellan olika alternativ, utan stärker kvaliteten i det alternativ som en klar majoritet av svenskarna föredrar - den som inte bara är offentligt finansierad utan också drivs i offentlig regi.

Susanne Sjöstedt



Påskkrönika:

Det glada budskapet

I dag är det påskafton. Bland all påskmaten, kycklingarna, äggen, påskriset och påskhararna kan det vara värt att försöka minnas påskens budskap. Denna dag för snart 2000 år sedan sörjde en liten skara troende i Palestinaområdet sin döde ledare. Jesus från Nasaret hade efter en tids tortyr avrättats på fredagen, dagen före den judiska sabbatten.



Dagen därpå, i morgon påskdagen, sägs han ha uppstått från de döda.

Därmed hade människans synd förskonats. Herren Gud förlåter alla våra synder. Detta är evangeliet, det glada budskapet.

Vi kan välja att tro på detta. Vi kan välja att låta bli. Oavsett om vi är kristna, judar, muslimer, hinduer, buddhister, ateister, agnostiker eller soroastriker så måste vi inse att denna dag präglat världshistorien på ett sätt som få andra dagar kan göra anspråk på.

Jesus var en historisk person som levde och verkade i Palestinaområdet för 2000 år sedan. Många tror att han fortfarande lever som en del av en treenig Gud. Vår färlsare. Men bortsett från Jesus historiska och religiösa betydelse så finns det också en moralisk dimension. Jesus och hans efterföljare gav praktiska råd för hur vi ska leva våra liv. Många av dessa har giltighet även i dag.



Kristdemokraterna är en världsomspännande politisk rörelse som gör anspråk på att förvalta det moraliska arvet efter Jesus. På 1960- och 1970-talen var det vanligt att små vänstersekter, som förnekade Jesus religiösa status, gjorde anspråk på detsamma. Sanningen är den att det kristna budskapet inte enkelt kan pressas in i en bestämd politisk mall.

Jag vill kort visa på tre delar av den sanna kristna etiken, tagna direkt ur det bibliska budskapet, som jag anser vara tänkvärda rättesnören för alla människor, men särskilt för socialdemokrater. Tre berättelser ligger till grund för framställningen. Den första berättelsen är så känd att den knappt behöver återberättas.



Jesus sitter i skuggan och ritar med fingret i sanden då några skriftlärda kommer fram till honom med en kvinna som funnits skyldig till hor, det vill säga att hon haft sex med en gift man. De frågar honom vad han anser att man ska göra med kvinnan. Frågan är helt och hållet omotiverad, det finns i den mosaiska lagen mycket klart uttalat att straffet för otrohet är stening. Men Jesus sitter tyst en stund och frågar sedan om inte de skriftlärda känner till lagen. Det gör de naturligtvis, men insisterar på att Jesus ska svara. Jesus säger då att den bland de församlade som själv är utan synd ska kasta första stenen och fortsätter rita i sanden. Naturligtvis är ingen så förmäten att de vill påstå sig vara utan synd och de går därifrån. Jesus tittar upp och frågar kvinnan om ingen dömde henne. "Inte heller jag dömer dig", säger han och låter kvinnan gå med uppmaningen att inte synda mer.



Berättelsen har tolkats som en uppmaning till människor att inte vara för snabba i sina omdömen om andra. Vi bör akta oss för att fördöma våra medmänniskor, alla gör vi ibland saker vi har anledning att ångra. Den tolkningen är i sig stark nog för att få människor att tänka över sitt beteende.

Ändå vill jag hävda att Jesus agerande är mer revolutionerande än så.

För Jesus inte bara förlåter kvinnan, det borde väl för övrigt vara den försmådda hustruns uppgift, han ingriper faktiskt i den rent juridiska hanteringen av ett brottmål. Enligt gällande lag ska kvinnan stenas, bevisningen är glasklar, kvinnan är skyldig. Ändå friar Jesus.



Det spelar i sammanhanget mindre roll att brottet är av sådant slag att vi i dag inte betraktar det som ett brott. Det var ett brott i det sammanhang frågan ställdes. Jesus ifrågasätter inte heller det lämpliga i detta. Argumentationen är helt och hållet byggd på de församlades egna fel och brister. Den som vill kan själv byta ut kvinnan mot en tjuv, mördare eller skattebrottsling, resultatet kommer bli detsamma.

När internerna på landets kriminalvårdsanstalter anser att vården brister tänker nog många att det är rätt åt dem. Gör inte det! Kriminalvårdens uppgift är att rehabilitera kriminella. Det finns inget värde i straffet i sig.

Tänk på alla de gånger du själv har sårat eller förstört för någon.



Många handlingar som inte är kriminella skadar mer än diverse småbrott.

Därmed är inte sagt att det inte är fel att begå brott, det är det naturligtvis. Men kriminalvårdens uppgift är att göra som Jesus, se till att brottslingen går ut i samhället igen utan att begå nya brott.

Vid ett annat tillfälle kommer en mycket rik man fram till Jesus och frågar hur han ska nå salighet. Jesus uppmanar honom att följa lagens bud och att älska sin nästa såsom sig själv och sin Gud mer. Det säger den rike mannen att han gör. Jesus svarar då att han är nära salighet.

Allt han behöver göra är att sälja sin egendom och ge pengarna till de fattiga för att sedan ansluta sig till Jesus egendomslösa sällskap.



Mannen säger då att det klarar han minsann inte och går bedrövad därifrån. Jesus säger till lärjungarna att det är enklare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik åt nå Himmelriket. Dessa blir förskräckta och frågar om det då alls finns något hopp. Jesus tröstar dem med att det som är omöljligt för människan är möjligt för Gud.

Det som är omöjligt för människan är möjligt för Gud och även rika människor kan alltså ges salighet. Men ändå måste man försöka vara generös. Jesus kritik av rikedomen liknar den kritik som ibland riktas mot det kapitalistiska samhället, profithungern får företräde framför allt annat. Marknadsvärdet blir viktigare än människovärdet. Men människan är mer än arbetskraft som säljs som en vara. Människor har rätt att uppskattas och värderas för sin egen skull.



Detta glöms ofta bort. "Kärleken till pengar är roten till allt ont" skriver aposteln Paulus. Och så kan det vara. Om vi i jakten på pengar eller självförverkligande glömmer bort hur vi behandlar våra medmänniskor eller tappar sinnet för proportioner så skadar vi människor. I längden skadar vi också oss själva. Givetvis måste vi alla arbeta, givetvis ska vi spara och eftersträva att förbättra vår situation materiellt. Men inte till vilket pris som helst.

De första kristna församlingarna levde i egendomsgemenskap. Man delade broderligt på allt. Precis som i de flesta sådana samhällen uppstod givetvis fördelningsproblem. I församlingen i Thessaloniki fanns en grupp som "levde utan ordning", alltså som inte gjorde rätt för sig.

Dessa snyltade helt enkelt på de andra församlingsmedlemmarna. Aposteln Paulus får reda på detta och påminner församlingen om sitt eget besök på orten och den regl han då gav dem; "den som inte arbetar får heller inte äta".



Paulus ord anförs ibland som exempel på en stenhård uppfattning om andra. Men det är uppenbart att Paulus inte syftar på sjuka eller arbetsoförmögna personer. Han syftar på de som kan arbeta, men inte vill. Arbetslinjen har alltså äldre anor än man kan tro.

Varje gång nyttigheter ska fördelas uppstår problem. Ska vi enbart fördela efter behov, som Jesus antyder i det förra exemplet, eller enligt marknadsmekanismer. Paulus svar är en sorts kombination. Det måste finnas utrymme både för krav på motprestation (till exempel i form av lönearbete) och ren behovsfördelning.

Joakim Edhborg



Fotnot: De två första historierna i texten finns i flera versioner i de fyra evangelierna. Den första kan t.ex. läsas i Joh 8:3-11. Den andra återfinns i Mark 10:17-31. Pauluscitatet om girighet är hämtat ur 1Tim 6:10 och uppmaningen till församlingen i Thessaloniki finns bevarad i 2Thess. 3:6-15

Mer läsning

Annons