Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lööf och Löfven avgör inte

/

Socialdemokraternas besatthet av Centerpartiets ordförande är faktiskt lite intressant. Och en aning märklig.

Annons

"Byt ut Lööf – eller lämna riksdagen" var den ödesmättade rubriken på en krönika publicerad på Aftonbladets ledarsida i går. Budskapet kunde inte bli tydligare: Centerpartiet är dödsdömt med Annie Lööf som ordförande.

Att Centerpartiet på studs hörsammar den S-märkta – och väldigt partitrogna – ledarsidan i Sveriges största kvällstidning är knappast troligt, men socialdemokratins omsorg om centerrörelsen är närmast rörande att se.

Det finns så mycket hatkärlek och bitterhet i förhållandet mellan S och C att hälften vore nog för en Lars Norén-pjäs. De två folkrörelsepartierna har nämligen en gemensam historia som präglats av både samförstånd och djupaste motstånd. Under vissa perioder har S förlitat sig på Centerpartiets stöd – en bättre socialdemokrat än Centerpartiets ordförande Olof Johansson gick inte att uppbringa under slutet av 90-talet – och man har till och med regerat tillsammans med det som då hette Bondeförbundet (Hansson-regeringen 1936-1939 och Erlander-regeringen 1951-1957).

Det var dock Centerpartiet, under Thorbjörn Fälldins ledning, som bröt det socialdemokratiska maktinnehavet genom valsegern 1976 och det var Centerpartiet, under Maud Olofssons ledning, som ledde arbetet med att bilda den borgerliga allians utan vilken det inte hade blivit något maktskifte 2006.

Båda partierna ser sig dessutom som partier för hela Sverige, inte bara Stockholms innerstad, och har pengar, nätverk och sidoorganisationer som de flesta andra riksdagspartier bara kan drömma om. Att Socialdemokraterna utser Centerpartiet till sin huvudmotståndare och ägnar så mycket tid och kraft åt att attackera Annie Lööf har antagligen mer med historia och känslor att göra än med praktisk politik, men statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och hans partikamrater är säkert nöjda…

Att ett byte på ordförandeposten skulle leda till att Centerpartiet omedelbart kliver upp på säker mark i opinionsmätningarna, och säkrar minst fyra procent i riksdagsvalet 2014, är dessutom inte säkert. Annie Lööf har väl inte fått toppbetyg för sitt ledarskap så här långt, men att Centerpartiet, bara efter ett drygt år med Lööf som ordförande, skulle inleda en ny valprocess är osannolikt, särskilt med tanke på det enorma stöd som Lööf hade internt då hon valdes.

Visst kan en enskild företrädare ha stor betydelse för hur ett parti uppfattas hos väljarkåren; Vänsterpartiet och Kristdemokraterna hade knappast fått nästan 12 procent vardera i riksdagsvalet 1998 utan karismatiska ledare som Gudrun Schyman och Alf Svensson. Samtidigt kan inte en partiledare lyfta eller sänka ett parti helt på egen hand. Centerpartiets ras började som bekant inte under Annie Lööf, och inte heller under Maud Olofsson, och Socialdemokraterna hade inte åkt ur riksdagen med Håkan Juholt, även om stödet i opinionsmätningarna sjönk fortare än någon hade väntat sig.

Och S kommer inte, även om Stefan Löfven sköter sig prickfritt hela valrörelsen 2014, att nå 51 procent med den ångermanländske metallaren som partiledare…

Än så länge är partiledaren bara en del av den mix av partiorganisation, profilfrågor, konkreta förslag, reklam, pengar, gräsrotsaktivitet, utrymme i medierna, skandaler, missnöjesröster, kärnväljare, allianser, samarbeten och tradition som påverkar ett partis valresultat.

Det borde särskilt företrädare för folkrörelsepartier förstå.

Anders Rönmark

Mer läsning

Annons