Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lönerna är för höga och villkoren för bra

/
  • Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne fortsätter propagera för sämre löner och villkor.

Annons

”Sverige måste få fler enkla jobb”, har varit högerns och näringslivets mantra de senaste åren.

I ett debattinlägg i Dagens industri ondgör sig Carola Lemne och Leif Östling, vd respektive ordförande för Svenskt Näringsliv – för vilken gång i ordningen nu? – över ”höga ingångslöner, höga skatter på arbete och stelbenta regelverk för anställning”.

”Enkla jobb växer fram om kostnaden och risken för arbetsgivaren är betydligt lägre än i dag”, upprepar de två med tillägget att allt annat än politiska förslag i debattinläggets anda kommer att leda till att utanförskapet breder ut sig.

De två kommenterar förstås inte alls regeringens förslag om beredskapsjobb inom de statliga myndigheterna riktade till personer som står långt från arbetsmarknaden, till exempel långtidsarbetslösa och äldre nyanlända med mycket kort utbildning, trots att det är samma grupp som Svensk Näringslivsbossarna säger sig vara måna om.

Men så omfattar regeringens förslag bara offentliga jobb och går inte heller ut på att slakta ingångslönerna som Svenskt Näringsliv och flera högerpartier vill, utan lönesubventioner till arbetsgivaren som ger lägre lönekostnader samtidigt som man kan hålla lönerna för de som anställs på en nivå som går att leva på.

Det gör det dock intressant att få veta mer exakt vilka enkla jobb det är Svenskt Näringsliv föreslår? Till vilken lön? Med vilka villkor?

Lemne och Östling föreslår en ”breddning av rot och rut” och menar att alla tjänster som privatpersoner köper ”i princip” kan omfattas av skattereduktionen. Men vad betyder det? Vilka okvalificerade tjänster efterfrågar allmänheten - och vad vore de beredda att betala för dem?

Och när vi ändå är inne på det; hur ”höga ingångslöner, höga skatter på arbete och stelbenta regelverk för anställning” kan vi egentligen påstås ha på arbetsmarknaden om hundratusentals redan nu kan jobba för en skitlön på en visstids- eller timanställning år efter år?

Drygt 16 procent av alla anställda – det är mer än 600 000 personer – har i dag nån form av tidsbegränsad anställning. Inom vissa branscher som service, handel, vård och omsorg är andelen mycket större. Inom Kommunals område är praktiskt taget dubbelt så många, 29 procent, som jobbar med en tidsbegränsad anställning.

Egentligen är ”tidsbegränsad anställning” helt fel ord. Det ger nämligen illusionen av ett tillfälligt jobb man har under en kortare tid – ett vikarieinhopp, ett sommarjobb eller annan säsongsanställning. I själva verket är det för många mer permanent än så.

Mer än 40 000 med tidsbegränsad anställning har jobbat för samma arbetsgivare, på samma arbetsplats, i över fem år. De rings in månad för månad – vissa till och med vecka för vecka – men får aldrig en fast tjänst.

Fråga kompisen som jobbar visstid om villkoren på arbetsmarknaden är för generösa. Fråga sen när hen hade sommarsemester senast. Svaret borde inte förvåna dig.

Mer läsning

Annons