Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lokalpolitikens förbannelse

Annons
Torsdag 27 juni

Lokalpolitikens förbannelse



I Kramfors raggar miljöpartiet listkandidater och i Sollefteå fattas beslut - som motarbetas av en fullmäktigemajoriteten - eftersom det inte finns tillräckligt många vänsterpartister närvarande på sammanträdena. Det är kombinationen små partier och små kommuner som lägger en förbannelse över lokalpolitiken.



De aktuella exemplen är inte unika, varken för Ådalskommunerna eller för andra mindre kommuner. Små partier har för få aktiva för att besätta platserna om partiets valresultat förbättras från ett val till ett annat.

Utan kandidater att driva frågorna kommer inte heller väljarna känna att de representeras på rätt sätt i fullmäktige. Små partier blir därmed mindre för att de redan är små, precis som små kommuner har en benägenhet att tappa oproportionerligt mycket befolkning av precis samma anledning.

Väljare som delar ett partis ideologi kommer nästa gång lägga sin röst på det parti som känns som den bästa tvåan, varför fortsätta slänga bort en röst på ett parti som inte förmår förvalta den?

Den valtaktiken gynnar dock inte någon, varken väljaren som vi vet inte kommer känna sig speciellt benägen att rösta över huvud taget, inte partiet som tappar väljare - men faktiskt inte heller partiet som vinner väljare om dessa egentligen inte delar partiets uppfattning om hur lokala frågor ska hanteras.

För socialdemokraterna i Sollefteå kan detta te sig som ett lyxproblem, partiets förslag om Skärvstaskolan gick ju igenom trots att majoriteten var emot det eftersom vänsterpartiet helt enkelt inte haft tillräckligt många kandidater att fylla ledamots- och ersättarplatserna.



På längre sikt skapar beslutet dock en obehaglig situation i kommunen. En majoritet är ju nämligen emot det klubbade förslaget och trots att det borde vara vänsterpartiet som bör stå med skammens rodnad på kinderna, kommer inte helt osannolikt följden i stället bli att kritikerna mot s-styret får vatten på sin kvarn och menar att det hela är en bekräftelse på socialdemokraternas omnipotens - en effekt av allt för många år vid makten.

För vänsterpartiet i Sollefteå gäller det att hoppas på dragkraft på riksplanet för att hänga kvar vid det höga valresultatet man uppnådde -98. Miljöpartiet i Kramfors ska nog inte tillämpa samma taktik, knappast heller folkpartiet i samma kommun.

Ordentligt dåligt väljarstöd för båda partier i förra kommunalvalet har drivit de förr så engagerade partiföreträdarna i träda utan att några ersättare skakats fram. Det kan betyda att två partiers väljargrupper riskerar att helt bli utan representation.

Det är alltid en risk med ett demokratiskt styre: majoriteten får bestämma på bekostnad av minoriteten - men vanligtvis först efter debatt. Nu lämnar flera partier i Ådalen walk-over i den politiska debatten redan innan dagordningen fastställts. Och varje gång det sker tar vi ett kliv bort från en livskraftig lokalpolitik.

Det hör demokratin till att partier kommer och går och dagens partiers överlevnad är inte en förutsättning för att demokratin fungerar. Det är däremot alla kommunmedborgares rätt att i alla fall ha en rimlig chans att känna sig representerade där kommunens viktiga beslut fattas.



Susanne Sjöstedt



Krönika:

Bör tas på större allvar

Förvisso har organisationen Rädda barnen jobbat med barns rättigheter under många år och kanske fick kravlistorna som sammanställdes till valet 1998 ett relativt stort genomslag. Men det är först under Annika Åhnbergs ledning som organisationen de senaste åren blivit mer medial.

Bland allmänheten är det säkert fler i dag än tidigare som vet vad organisationen jobbar med - med lite mer precision i svaret än: "räddar barn".

Mycket av verksamheten går numera ut på att skapa opinion, på att ge röst åt dem som aldrig får utrymme i debatten: barnen, och kanske allra mest till de osynligaste av alla: barn i fattiga familjer.



Undersökning efter undersökning visar på samhällets marginalisering av låginkomstfamiljer, förekommer de överhuvudtaget i den politiska debatten är det som exempel på svaga grupper vars situation bäst gynnas av högre bidrag eller sänkt skatt.

Barnens plats i debatten är som elever i skolan eller inom omsorgen, väldigt sällan som personer med, för det mesta, samma behov som alla andra. Därför blir inte heller barns ska vi kalla det "samlade" behov uppmärksammade i någon högre utsträckning. Olika politiker koncentrerar sig på olika delar av barnens liv.

Rädda barnen har sedan ett år tillbaka jobbat med att förbättra läget genom kampanjen "Räkna med mig" om diskriminering av barn och ungdomar, du har säkert sett affischerna runt om i kommunerna. I kampanjen ingår bland annat 21 fastställda krav som Rädda Barnen menar är en förutsättning för ett barnvänligare Sverige. Vissa har prickats av sedan förra valet - som barns rätt till dagisplats även om föräldrarna är arbetslösa, andra krav har tillkommit.



För att göra politikerna medvetna om kravlistan har det förutom en omfattande annonsering och upprepade debattinlägg, även skickats ut en bok till 24 000 av landets politiker med barns egna berättelser om diskriminering, ett av huvudinslagen bland kraven.

Rikspolitikerna har dessutom ställt upp med svar på hur partierna ställer sig till kraven. Att frågorna på riksplan anses vara viktiga märks av det faktum att Bo Lundgren, Maud Olofsson, Lars Leijonborg, Gudrun Schyman och Lotta Nilsson Hedström själva valde att svara på frågorna, från socialdemokratierna och kd svarade Ingela Thalén och Inger Davidsson, respektive partis taleskvinnor. Kraven och partiernas svar går att finna på Rädda Barnens hemsida (www.raddabarnen.se).

Ute i kommunerna däremot är det värre med svarsfrekvensen. I gårdagens tidning kunde vi läsa att endast två av partierna i Kramfors inkommit med svar på enkätundersökningen som gått ut till alla partier i alla Sveriges kommuner.

Det är oroväckande, inte minst som rapporter för bara några veckor sedan dömde ut hur kommunerna sköter utredningar som rör barn.



Det är inga enkla frågor som Rädda Barnen vill ha svar på, långt ifrån. Det räcker dessutom inte att säga att "vi kommer jobba för barns bästa hela tiden" utan att ha en uppfattning om hur mycket det får kosta och varifrån pengarna ska komma.

Självklart är det svårt för partiföreträdare i små kommuner att uttala sig självsäkert om hur man praktiskt kommer att jobba med dessa frågor under nästa mandatperiod. Likväl måste det göras.

Susanne Sjöstedt



Tolerans

- en god affär

Dagens Nyheter uppger att städer med många homosexuella klarar sig bättre ekonomiskt än andra städer. Det är den amerikanske professorn Richard Florida som i en undersökning har visat på detta samband.

I förstone kan detta se ut som ett nonsenssamband, ungefär som när det för några år sedan rapporterades att den amerikanska ekonomin mår bra av att ha en otrogen president. Det finns emellertid en högst rimlig förklaring till varför städer med många homosexuella har ett ekonomiskt försteg.



Svaret är öppenhet och tolerans. Städer där många är "avvikande", exempelvis genom att ha en avvikande sexuell läggning, har också en befolkning som är mer tolerant mot avvikelser. Och som alla vet tenderar genier att vara lite excentriska...

För att kunna skapa nytt måste man ibland vara beredd att ifrågasätta det konventionella. De som gör det blir gärna betraktade av omvärlden som lite kufiska. Det är inte för inte som datakunniga ungdomar kallas för "nördar".

En sådan "nörd" heter Bill Gates. En riktig kuf, som alla som sett filmen "A beautiful mind" vet, är matematikgeniet John Nash. Det här är personer som är udda. Det ska vi vara glada för.

Tolerans är alltså inte bara medmänskligt. Det är ekonomiskt lönsamt också.

Joakim Edhborg

Mer läsning

Annons