Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Magnusson: Eddies mamma ringde gång på gång, men han svarade inte

/

Annons

Natten till i söndags vaknade Mina Justice i Orlando, Florida, av att mobilen plingade till av sms. Det var hennes son Eddie. ”Mamma jag älskar dig”, skrev han. "Är på en klubb, de skjuter."

Hon försökte ringa honom.

"Är du okej?”, skrev hon sedan.

”Har låst in mig på en toalett”, svarade han. Och så: ”Han är här nu."

Sammanlagt 50 personer dog inne på gayhaket Pulse den natten, och det höjs redan röster för att man inte ska politisera dådet. Men det ÄR ju politiskt. Klubbesökarna dog därför att en man vid namn Omar Mateen mördade dem. Han gjorde detta på grund av att de förälskade sig i personer av samma kön. Och på grund av den han själv var: En man som inte visste något om kärlek.

Hans före detta fru säger till Washington Post att han misshandlade henne under hela deras korta äktenskap. Han hatade kvinnor, och han hatade svarta, enligt jobbarkompisarna på äldreboendet. Och han ondgjorde sig över homosexuella på ett så aggressivt sätt att de slog larm till chefen redan för flera år sedan.

Homofobi är ett märkligt uttryck i de här sammanhangen. Fobi betyder ju undvikande rädsla, men det finns inget undvikande över hatet mot homosexuella. Snarare är det ett konfrontativt psykiskt och fysiskt våld som begränsar deras liv varje dag.

Mycket har blivit bättre de senaste åren. Sedan förra sommaren har till exempel homosexuella rätt att gifta sig i alla amerikanska delstater. Samtidigt ökar hatbrotten mot queerpersoner i landet. I fjol mördades 21 transkvinnor i USA, vilket är den högsta siffran någonsin. Gayklubbarna har utgjort en fristad i en ofta farlig värld.

Lördagen var latinokväll på Pulse. Omar Mateen ringde polisen och sade att det han tänkte göra nu, det gjorde han i den islamistiska terrororganisationen IS namn. Så försökte han fåfängt omvandla sin vidriga akt till något moraliskt upphöjt, och sig själv till en ärbar martyr. Sedan gick han in. Reggaeton, bachata, merengue, salsa – festmusiken var så hög att många först inte förstod vad det var som hände. Några hann ta sig ut genom en bakdörr, de bara sprang. De andra blev fångna därinne med Omar Mateen.

Han hade med sig en automatkarbin, och behövde därför inte slösa tid på att ladda om. När polisen till slut lyckades skjuta honom hade han hunnit mörda 49 personer, och skadat ännu fler. En hjälparbetare som efteråt kom till lokalen har beskrivit hur mobilsignalerna ljöd oupphörligen från fickorna på de döda. En av dem var Eddie, Mina Justices son. Han hade inte svarat sedan tretiden på natten, och hon ringde gång på gång, med bröstet fyllt av fasa. Men hon förstod redan.

Det brukar sägas efter terrordåd att vi inte får ge efter för rädslan och hatet. Det är en bra hållning på en rent politisk nivå. Men det är knappast någon personlig plikt, även om det ofta formuleras så. Massmorden i Orlando i lördags natt är ett slag mot hela queerrörelsen. Och det är så många som har förlorat barn, syskon, föräldrar, vänner och partners. Deras sorg måste också få finnas, och smärtan och vreden över detta meningslösa; över allt som har tagits ifrån dem.

Mer läsning

Annons