Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Magnusson: Den sämsta arbetsgivaren av alla

Det pratas allt oftare om prekariatet, det vill säga de som hankar sig fram på tidsbegränsade, osäkra anställningar. Fackförbundet Kommunal släppte i dagarna en rapport på just detta tema. Status: Prekär är intressant, och ibland också bekymrande, läsning. Men den viktigaste slutsatsen som går att dra nämns inte alls.

Annons

Till att börja med måste det påpekas att visstidsanställningar i sig inte är av ondo. Tvärtom är det ofta så folk tar sig in på arbetsmarknaden: De börjar med tidsbegränsade jobb, och fortsätter till heltidstjänst. Vidare behöver tillfälliga anställningar inte alltid vara otrygga. Exempelvis är föräldraledighetsvikariat inte särskilt prekära, eftersom de ger regelbunden inkomst under en längre tid. Det finns dessutom personer som av olika skäl inte ens vill ha fast arbete. Med detta sagt är det dock tydligt att de tidsbegränsat anställda i många fall blivit en sorts nutida daglönare. Det gäller inte minst kvinnor och invandrare inom vårdsektorn. De sover oroligt intill sina mobiler om natten, eftersom ett missat morgonsamtal från chefen inte bara betyder utebliven lön utan också risken att aldrig mer bli inringd. Anställningsskyddet är lätt att kringgå.

Prekariatet. Ett missat morgonsamtal från chefen är en katastrof för dem som har osäkra anställningar.

Det sorgligaste av allt är att det inte finns några vinnare i den här ordningen. Prekära arbetstagare är fogliga arbetstagare, vilket kanske kan verka bekvämt, men rent krasst är detta dåligt för arbetsgivarna. Det är ju nämligen de anställda som är experter på den praktiska verksamheten. Om de inte törs vara till besvär så innebär det att problem i arbetsmiljön aldrig kommer att lyftas, och därmed inte heller kan rättas till. Sådant kostar.

Varför är politiker så usla arbetsgivare? Varför är det deras personal som – enligt Arbetsmiljöverkets och Försäkringskassans statistik – dessutom sliter hårdast och mår sämst?

Kanske behöver lagen ändras, så att arbetsgivare satsar mer på att fastanställa. Kanske behöver Kommunal även se över sina kollektivavtal. Fackförbund som Unionen har exempelvis inte det här problemet – och det beror inte på att heltidskontrakt enbart skulle vara en klassfråga och att Unionen representerar tjänstemän, utan på att man helt enkelt inte tillåter omotiverade visstidsanställningar. Men framför allt måste politikerna ute i landet tänka över sitt uppdrag, och det gäller alldeles oavsett partimässig hemvist. Av både denna Kommunalrapport och den föregående framgår nämligen att det är just kommuner och landsting som är den stora boven. Inte bara har de en större andel visstidsanställda. I dagsläget är medelåldern för tidsbegränsat anställda på arbetsmarknaden i sin helhet dessutom 31,2 år, men för anställda i offentlig sektor ligger den på 37 år. Detta är inget annat än ett underbetyg. Särskilt beklämmande blir det om man betänker att det rör sig om enormt stora arbetsgivare som faktiskt skulle ha möjlighet att till exempel upprätta vikariepooler av heltidsanställda.

Så varför är politiker så usla arbetsgivare? Varför är det deras personal som – enligt Arbetsmiljöverkets och Försäkringskassans statistik – dessutom sliter hårdast och mår sämst? Det beror givetvis inte på illvilja. Men kanske det skulle kunna vara så att toppstyrning medför bristande verklighetskontakt, och att folk faktiskt jobbar som bäst när de har möjlighet att påverka sitt arbete? Diskutera i smågrupper.

Mer läsning

Annons