Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liberala vägar för Norrland: Skrota planekonomin och lita på skogsägarna

Det är svårt att nämna Norrland och entreprenörskap utan att dra tankarna till någon av de personer som fått illustrera den uppfinningsrikedom som historiskt sett kännetecknat det norrländska entreprenörskapet. Det är historier om oräddhet, visioner, om kan-själv-mentalitet, hårt arbete och en drivkraft att klara saker själv – helst utan inblandning av vare sig kommun eller stat.

Annons

Hållbar samhällsutveckling, grön bioekonomi och fossilfri framtid är numera modeord. Och den svenska skogen förväntas ha en nyckelroll i det kommande gröna folkhemmet. Men den stora frågan kvarstår obesvarad – hur ska landets 330 000 privata skogsägare få god nytta av denna omställning, så att jobb och inkomster skapas för landsbygden?

Förra veckan kom nya data från Skogsstyrelsen som visar att avverkningskostnaderna även 2015 fortsatte att stiga med tre procent. Detta samtidigt som virkespriset på massaved och energisortiment är fortsatt mycket lågt.

Landsbygden förlorar därmed miljardbelopp varje år, genom att virkespriset går ner samtidigt som kostnaderna för avverkning och skogsvård ökar. Den produktiva svenska skogsmarken är taxerad till hissnande 590 miljarder kronor. Marknadsvärdet är ännu högre. Ändå är den samlade vinsten för landets 330 000 privata skogsägare, numera bara någon enda procent av värdet.

Problemet är att svenskt skogsbruk styrs av två planekonomiska lagar. Det finns en Jordförvärvslag som reglerar vem som i vissa områden får köpa skog – inklusive ett förbud för skogsägaren att lägga sitt ägande i aktiebolag. Ingenting tyder på att denna lag på något sätt har gynnat landsbygden.

Den andra planekonomiska lagen är Skogsvårdslagen – på vilken staten klistrat en miljöambition som inte nås. Tanken här påstås vara att skogsägarna ska få ”frihet under ansvar” – för att kunna ha ett ”lönsamt och fritt skogsbruk”. Men sanningen är ju att dagens skogsbruk är vare sig särskilt lönsamt eller fritt.

Portalparagrafen i dagens Skogsvårdslagen är också kristallklar – skogsägarna ska tvingas "hålla en uthålligt god avkastning". Vilken annan näring skulle acceptera ett sådant lagkrav?Lagen har sin historia i att riksdagen år 1905 beslöt att en skogsvårdslag skulle införas, där samhället reglerar det privat skogsägandet. Sedan dess har lagen ändrats flera gånger och år 1979 gjordes ett nytt stort ingrepp i skogsägarnas äganderätt. I propositionen (1978/79:110) skriver man rakt ut vad det handlar om:

"Industrins virkesbehov vid normalt utnyttjande av nu befintlig kapacitet har beräknats uppgå till 75 miljoner skogskubikmeter per år. Detta är något mer än den årliga tillväxten i våra skogar. Virkesbehovet överstiger alltså numera den virkeskvantitet som det långsiktigt är möjligt att leverera med hittills tillämpade skogsbruksprogram."

Jordbruksminister Anders Dahlgren (C) fastslog i propositionen att kraftfulla åtgärder krävdes beträffande skogsvård, röjning och gallring. Han sa, som en kommentar till att vissa privata skogsägare inte utnyttjar de avverkningsmöjligheter som finns, att "Ett sådant uppträdande kan samhället inte acceptera" (prop. 1981:177).

Lagens syfte var sålunda att pressa fram mer virke än vad skogsägarna ville avverka. Det blev en lag om att man måste ta upp kalhyggen! Mycket av detta gäller fortfarande år 2016. Men allt fler skogsägare ifrågasätter numera om vi överhuvudtaget behöver en skogsvårdslag. Jag är själv en av dem.

I dag äger 330 000 privatpersoner i Sverige 230 000 olika skogsfastigheter. Skälen till varför man äger skog är nästan lika många som ägare, men sällan är maximal ekonomisk nytta viktigast. Inte heller är merparten intresserad av högsta virkesproduktion till varje pris. Att förvalta sin livsmiljö till kommande generationer är kanske det vanligaste motivet till ägandet.

Detta skulle kunna vara en otrolig styrka om alla dessa skogsägare i stället tilläts sköta sin skog lite mer som man ville. Det skulle kräva ny och innovativ forskning och rådgivning. Problemet är i dag att i stort sett all svensk skoglig forskning är inriktad på en enda metod – formad efter storskogsbrukets maskiner och tankar, nämligen trakthyggesbruket (kalhyggen). Och det är den enda metod de flesta svenska virkesköpare erbjuder i dag.I ett modernt samhälle skulle man i stället behöva släppa fram den enorma utvecklingskraft som finns bland dessa människor. Sverige skulle få 10 000-tals olika sätta att sköta skogen. En del skulle göra det intensivt – andra skulle inte göra något alls. Många skogsägare skulle utveckla helt nya gröna näringar som vi kanske inte känner till i dag. Ny vetenskap, nya metoder och ny teknik skulle tillåtas att utvecklas fritt med skogen som resurs.

Skogsvårdslagen påstås numera ha två jämställda mål – produktion och miljö. Problemet är att det nationella miljömålet för "Levande skogar" inte nås. Och ingen verkar heller veta hur det ska kunna nås. Många privata skogsägare har mycket goda miljöambitioner. Problemet är att skogsvårdslagen missgynnar dem. Det finns nämligen inget incitament för gott miljöarbete i skogen mer än den egna tillfredställelsen. Det är nämligen så att den skogsägare som tar stor miljöhänsyn förlorar ekonomiskt på det mot en skogsägare som har låga miljöambitioner.

Jag menar därför att mycket av Skogsvårdslagen kan rensas bort och ersättas med några få bindande miljöregler. Men i stället introduceras nu 43 nya ”målbilder” som skogsägarna förväntas känna till och leva efter. Här finns säkert mycken klokskap, men särskilt fritt blir det ju inte.

Ingen vet vad som kommer att uppfattas som fel eller rätt vad gäller skogsskötsel i framtiden. Hur landets skogsägare vill investera sina pengar bör vara upp till skogsägaren. Ingen skulle säga att jag "missbrukar min frihet" om jag inte köper aktier i StoraEnso eller något annat skogsbolag.

Ingen vet vilka produkter som efterfrågas om 100 år. Hur kan något då vara rätt eller fel och i planekonomisk anda behöva regleras i en tjock Skogsvårdslag? I ett avreglerat skogsbruk måste vi alla börja tänka själva. Det vore ovant, men roligt.

Leif Öster är skogsägare och turismföretagare som tidigare haft flera centrala befattningar i skogsnäringen.

Dagens text är del två av fyra och handlar om landsbygdens framtid. Liberal Debatt är en partipolitiskt obunden och stiftelseägd tidskrift, grundad 1948, som kommer ut med sex nummer per år. Redaktör är Gabriel Ehrling, till vardags ledarskribent på MittMedia-ägda Dalarnas Tidningar (ob lib).

Mer läsning

Annons