Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Leda utvecklingen eller släpas efter?

Annons
Lördag 16 februari



Leda utvecklingen eller släpas efter?

Dilemmat med adoptioner i allmänhet är - förutom förstås att kvinnor i fattiga länder känner sig tvingade att lämna ifrån sig sina barn för att de dem förutsättningarna att få ett gott liv - studierna som visar att adopterade barn i långt högre grad än "infödda" begår självmord.

Varför det är så är mindre enkelt att sätta fingret på. Kanske handlar det om övergivnadskänslor eller känslor om utanförskap i samhället. Vad adopterade barn däremot har som är lyx jämfört med andra är att föräldrarna godkänts av en hel grupp människor som kontrollerat, utfrågat och undersökt huruvida de ansökande är lämpliga att få ansvaret för ett barn.

Ett sådant godkännande ska inte vara enklare eller svårare att få för att föräldraparet är enkönat. Varför skulle det det? Lämpligheten som förälder ligger inte i sexualitet eller kön. Inte heller gör lämpligheten som förebild för barnen det.

Just därför är den av regeringen nyligen föreslagna rätten för homosexuella par att kunna prövas som adoptivföräldrar på samma sätt som heterosexuella par ett genombrott med mörka moln.

De homosexuella paren (och de ensamstående kvinnorna) som prövas för adoption "ska kunna erbjuda barnet en varaktig god manlig och kvinnlig förebild i dess närhet", fastslår regeringen i sitt förslag.

Vad betyder det?

För att travestera drottning Silvias milt sagt absurda uttalande häromåret om att feminismdebatten gått för långt och inte var så viktig, men att vara feminin däremot var det; så tycker jag att det inte alls är viktigt att som kvinna vara feminin med däremot feminist!

Så skulle jag eller drottning Silvia godkännas som en " god kvinnlig förebild"för ett adopterat barn? Och kan den goda kvinnliga/manliga förebilden vara homosexuell? Om inte, varför?

Socialdemokraten Sven Britton från Stockholm skrev häromdagen i en debattartikel att om han fått rösta om när den socialdemokratiska partikongressen röstade om prövnadsrätt för homosexuella par, så skulle han röstat emot istället för att som i november lägga ned sin röst.

Det är "samvetet"som gör sig påmint hos Britton som när det gäller homoadoptionerna argumenterar med hjälp av sin teori om "dubbla problemuppsättningar".

Om ett barn har mörkare hudfärg än sina adoptivföräldrar är det en potentiell problemuppsättning. Är föräldraparet enkönat är det en annan.

Men - som en liberal kollega på dagens Nyheters ledarredaktion Hanne Kjöller påpekade i går - om Britton drar gränsen vid en problemuppsättning (och varför ens göra det egentligen, om det är barnens bästa vi resonerar kring?), skulle det betyda att det är okej för homosexuella par att "adoptera vita barn från exempelvis Ukraina"?

Och hur är det med andra tänkbara "problemuppsättningar" som exempelvis funktionshinder? Ett mörkhyat rullstolsburet barn borde, som Kjöller påpekar, inte behöva utsättas för påfrestningen att adopteras om man ska tolka Brittons samvetskval.

Vad vi kan göra för att förhindra att adopterade barn utsätts för påfrestningar är förstås svårt att veta. Att vidhålla kärnfamiljen - den vit, heterosexuella kärnfamiljen - som den enda accepterade norm är det i alla fall inte inte. Den normen kommer de ändå aldrig leva i.

Att därutöver låtsas som att de adopterade barnen"räddas" från det som kommer att driva dem till självmord, genom att homosexuella par vägras prövning, är bara pinsamma argument för att slippa erkänna de egna fördomarna om homosexualitet.

Nu handlar det om att leda utvecklingen i riktning mot den värld vi önskar för framtiden, eller låta oss släpas efter av de som tar på sig att forma normerna åt oss.

Vem normskaparen då kan vara kan jag inte säga på rak arm, men garanterat är att den kristna högern, påven i Rom och svenska nationalister inte drar sig för att kandidera till posten.

Susanne Sjöstedt





Få inslag av glädje i "glädjekvarteren"

Jag bläddrade förbi "The History Channel" på TV:n häromkvällen och fastnade för ett reportage om sexhandeln i världen. "Grävande journalistik" beskrev programledaren - som på typiskt överspänt amerikanskt maner lägger rösten djupt och stirrar in i kameran - presentationen.

Vi tittare fick se hur sexhandeln slagit igenom i Japan och att de unga kvinnorna är villiga att klä ut sig till småflickor för att tillfredsställa de besökande männens behov. "Japanerna har en ovanligt naturlig inställning till sex" säger speakern. samtidigt som kameran zoomar in neonskyltarna med nakna kvinnosilhuetter och priser.

Jepp, att köpa sex av flickor som låtsas vara tioåringar är fullt naturligt.

I intervjun med den populäraste flickan får vi höra att hon minsann är populärast trots att hon är hörselskadad . Men vi tittare ska förstå att hon på intet sätt är förfördelad i sitt yrke. 10 000 dollar eller nära 110 000 kronor tjänar hon per månad och pengarna sparar hon till en universitetsutbildning så hon kan utbilda sig till teckenspråkslärare.

Kostnadsfria universitetsstudier som vi i Sverige haft länge, har mer än en seger mot segregationen som fördel alltså.

Tänk på alla funktionshindrade som annars hade tvingats in i prostitutionen. Ja, funktionshindrade flickor då. Branschen är inte mer jämställd än den är jämlik.

Programmet reser så vidare till ett av världens mest kända prostitutionsstråk - "The Red Light District" i Amsterdam.

"Red Light Districts" är det internationellt gångbara namnet på prostitutionsstråk. Men det är inte vad programmets översättare kallar det. "Glädjekvarter" är översättningen i stället. Glädjen i de skyltfönster som kvinnorna bjuder ut sin kropp lyser dock med sin frånvaro.

I en intervju med en kvinnlig talesman från socialdepartementet får vi höra om den utbredda gatuprostitutionen i Amsterdam och att det är inom denna grupp som drogmissbruket är frekvent förekommande och aidsfallen likaså.

För att organisera gatuprostitutionen bättre, "för flickornas skull" har stadens politiker anlagt en avskild men upplyst och övervakad park i stadens utkant där sexköpare kan åka runt med sin bil, välja ut en prostituerad och sedan parkera i ett av de uppslagna "bås" som garanterar lite avskildhet.

I skyltfönstret sitter en ung, söt kvinna som berättar att hon tidigare jobbat på en bar och tjänat bara lite mer än vad hon i sin tur var tvungen att betala för barnvakten varje kväll. Nu prostituerar hon sig i stället. Det är bättre betalt och hon kan betala barnvakten och ändå få pengar över.

Är det bara jag som ser något allvarligt fel i att en dyr barnomsorg driver kvinnor in i prostitution? Det finns mycket gott att säga om den svenska maxtaxan.

En annan kvinna berättar att vissa nya tjejer inte orkar en vecka, att de springer gråtande från gatan och aldrig mer syns till igen. Andra har suttit i fönstren i 30 år och köpts tusentals gånger varje år under den perioden. Gatorna är inte mindre fyllda av män. Amsterdambor, holländare och turister trängs.

Inget förändras. Allt är nytt.

"Där prostitutionen är legaliserad sprids inte aids i den utsträckning som i länder som inte har legala och övervakade inrättningar, som exempelvis i Thailand", säger programledaren och stirrar in i kameran. "Men det finns de som säger att detta inte spelar någon roll. Att statliga bordeller i Nevada, den enda delstat i USA där prostitution är tillåtet, drar skam över statens goda namn."

Och det där med att bibehålla ett gott namn är förstås det viktigaste argumentet för att ifrågasätta prostitutionen?

History Channels svenska textare använde begreppet "glädjekvarter" om Amsterdam och Tokyos motsvarigheter till Malmskillnadsgatan i Stockholm och Rosenlund i Göteborg. Han eller hon hade fallit för prostitutionsförespråkarnas (och programmakarnas) propaganda.

Någon glädje finns inte dokumenterad i programmet. Den "grävande" journalistiken lämnar en hel del att önska. Hoppas Amsterdams turistråd betalade bra för reklamen.

Susanne Sjöstedt

Mer läsning

Annons