Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kultur för alla

/

Det alla betalar för ska alla kunna ta del av. Det är en ganska självklar princip när det gäller offentligt drivna badhus, museer och stadsteatrar. Det behöver inte betyda att dessa anläggningar är gratis, men det betyder att skattebetalarna måste kunna ta del av utbudet till ett rimligt pris.

Annons

Svenska staten är huvudman för de så kallade nationalscenerna: Kungliga Operan, Dramaten och Riksteatern. Deras verksamhet finansieras med en blandning av statligt stöd och externa medel, till exempel biljettintäkter. Av dessa institutioner bedriver Riksteatern en uppskattad turnéverksamhet runtom i landet. Men för att gå på Operan eller Dramaten måste man ta sig till Stockholm.

Det behöver inte vara så. Föreställningar vid Metropolitan i New York sänds på svenska biografer över hela landet i digitalformat, genom Folkets hus-rörelsens försorg. Men från Kungliga Operan och Dramaten sänds bara någon enstaka föreställning om året. Självklart borde fler av nationalscenernas föreställningar kunna sändas på samma sätt.

Men det finns ingen anledning att stanna där. Varför kunde inte nationalscenerna samarbeta med SVT om att webbsända samtliga föreställningar? Självklart kommer opera på nätet aldrig att kunna jämföras med upplevelsen av att vara på plats, eller ens i en biosalong. Men många ganska stora städer, som Uddevalla och Eskilstuna, har inget Digitalt Hus där föreställningarna sänds. En webbsändning är då klart bättre än alternativet: att inte kunna ta del av Operans verksamhet i sin hemstad.

Redan i dag sänds vissa arrangemang på nätet eller på TV, till exempel i SVT:s Veckans föreställning. Det är möjligt att webbsändning i större skala kanske kräver ett litet tillskott till nationalscenernas ansträngda budgetar, om inte produktionen ryms inom SVT:s budget. Men det känns som väl använda pengar. Så dyrt kan det inte vara att anställa en kameraman och hyra in serverkapacitet. Genom att finansiera en verksamhet som väldigt få kan ta del av framstår staten i dag som ganska dumsnål.

Det handlar också om kulturstödets legitimitet. Att staten överhuvudtaget driver nationalscenerna, i stället för att låta marknaden styra, kan möjligen berättigas utifrån någon form av demokratiskt folkbildningsperspektiv: det demokratiska samtalet fördjupas om medborgarna har möjlighet att ta del av vårt gemensamma scenkonstnärliga kulturarv.

Men såsom stödet till nationalscenerna fungerar i dag är det snarare en regressiv skatt, där – för att teckna en hårdraget stereotypisk bild – undersköterskan i Sollefteå eller Örnsköldsvik subventionerar den välbärgade Östermalmsbons kulturkonsumtion. Det är faktiskt ganska svårt att berättiga. Den kultur vi alla betalar för ska vi alla kunna ta del av.

David Ekstrand

Mer läsning

Annons