Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag kör, alltså är jag

Jag läser ur besiktningsprotokollet: "(EG: 5.3.4) Spindelled, båda sidor, undre, glapp" och "(EG: 5.3.1) Fjäder, fram höger, brusten". Det låter livsfarligt!

Annons

Men sanningen är att det minimalistiska mekanikerspråket inte säger mig så värst mycket alls. I varje fall inte mycket mer än att gårdagens besiktning inte gick så bra och att det kommer bli ett rejält hål i fickan när mekanikerräkningen betalas nästa månad.

Men vem är jag att klaga? Det kostar att äga bil och det är nog alla bilägare medvetna om. Vi bilägare har alltid varit en grupp med stora omkostnader, hårt beskattade "miljöbusar".

Det finns dessutom något rimligt i att vi bilägare ska betala för oss och ha dåligt miljösamvete. Vi har alla ett ansvar att minska miljöbelastningen och dra ned på onödiga mil, även om just min gamla tyskimporterade knödelcoupé mest bara står och rostar.

Samtidigt bor man ju där man bor. Eftersom jag bland annat har arbetspendlat över den mörka Gålsjöskogen, mellan Sollefteå och Örnsköldsvik, vet jag självklarheter som att det inte finns några vettiga alternativa transportmedel för de flesta i vårt vidsträckta utgivningsområde.

Därför är det extra lustigt att i dagarna läsa rubriken till en debattartikel i Dagens Nyheter om att "Bilen blir alltmer onödig i takt med urbaniseringen", där ett antal forskare driver tesen att urbaniseringen gör massbilismen till en obsolet företeelse. "Det är möjligt att vi börjar se en "peak car" i västvärlden", konstaterar forskarna, med snävt storstadsfokus i argumentationen.

Detta illustrerar även själva problemet med att diskutera bilismens roll i dagens Sverige. Förutsättningarna i storstäderna skiljer sig betydligt från bruksorter och mindre kommuner, där en accelererande urbanisering dessvärre inte är Västernorrlands angenäma problem.

Dessutom har debatten kring bilismen överförenklats till att vara för eller emot en rad fenomen: kilometerskatt, dubbdäck, etanol, alkolås, rondeller, supermiljöbilspremier, älgstängsel, hastighetskameror, broavgifter, med mera. Självfallet leder lapptäckspolitiken till missnöje. För varje miljöreform eller regelförändring, som i sig kan vara samhällsnyttig och relevant, upplever den enskilda bilisten direkta försämringar.

Det handlar nämligen inte enbart om vad bilen kommer att kosta för den som rent krasst behöver ta sig fram till jobb och mataffär. Den känsla av frihet som bilen för med sig är i sig en viktig parameter för att förstå ett norrländskt lokalsamhälle.

Raggaren med dålig hållning, anläggningsarbetaren med tveksamt stor pickup, kommunalrådet med etanolbil, den skrattande folkracefantasten, rockabillybruden med tatueringarna, den 70-åriga snigelföraren, svarttaxin och pizzabudet – alla behöver bil.

För i Västernorrland väntar ingen på tunnelbanan.

Mer läsning

Annons