Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

IT-utveckling - till vilken nytta?

Annons
Fredag 19 april

IT-utveckling - till vilken nytta?



Det gick fort när de storslagna planerna för IT-utvecklingen i skolan skulle genomföras.

Mellan 1996 och 2000 investerade KK-stiftelsen, eller Stiftelsen för kunskaps- och kvalitetsutveckling, och kommunerna tillsammans 830 miljoner kronor i 27 olika IT-projekt. Det var de största ekonomiska satsningarna någonsin på skolutveckling i enskilda skolor.



KK-stiftelsen, som bildats 1994 kring pengar från de avvecklade löntagarfonderna, såg det som sin första stora uppgift att lyfta in den nya informationstekniken i skolan.

Ändå fanns det från början inget tydligt mål för satsningen.

Nu visar en utvärdering att satsningen inte innebar någon särskilt påtaglig utveckling av skolarbetet. Några särdeles goda eller dåliga erfarenheter har man inte heller lyckats sprida till andra skolor.

Brådskan med IT-anpassningen av skolan var till viss del förståelig. På många skolor hade man i mitten av 1990-talet inte riktigt orkat hänga med i utvecklingen, och datorer av märken som ingen i dag ens minns stod och samlade damm i datasalarna.

Dessutom fanns det befogade farhågor om växande IT-klyftor och att barn i familjer som inte hade råd att skaffa dator skulle få sämre kunskaper och mindre IT-vana och därmed svårt att hävda sig i det digitaliserade samhället.

De internetuppkopplade grundskolorna ökade med 235 procent och gymnasieskolorna med 47 procent mellan åren 1995 och 1997. Men enligt en kartläggning som Skolverket lät göra 1998 saknade en tredjedel av grundskolorna och nästan hälften av gymnasieskolorna fortfarande en handlingsplan för IT-satsningarna.

Med tanke på de oerhört stora summor pengar som investerades borde det ha funnits ett visst mått av långsiktighet. Inte minst som mitten och den senare delen av 1990-talet vad en tid då varje ny version av vilket som helst av Microsofts dataprogram lanserades som mycket, mycket bättre än den förra.

I dag har eleverna blivit bra på att söka och samla information genom att använda sig av internet. Men sedan räcker inte alltid tiden till för attsammanställa informationen, diskutera den och dra slutsatser av den.

Universitetslektor Jörgen Nissen, som har lett utvärderingen avKK-stiftelsens skolutvecklingsprojekt, säger i Svenska Dagbladet:

"Risken är att det blir väldigt ytligt. Jag har sett exempel på elever som jobbade med franska revolutionen och som snabbt delade upp den i fyra olika veckor. Risken är uppenbar om man inte ägnar sig åt samtal och reflektion att eleverna får en väldigt fragmentarisk bild."

Utan tvivel har IT blivit ett mer naturligt inslag i undervisningen i dag jämfört med för 5-10 år sedan, på alla skolor. Men utvärderingen av KK-stiftelsens storsatsning visar att det finns anledning att ifrågasätta om tekniken utnyttjas på bästa sätt.

Det är bra att det finns möjligheter att skriva, räkna, söka information och kommunicera med andra med hjälp av datorer. Men den mest grundläggande frågan är fortfarande "till vilken nytta?".

KARIN ANDERSSON





Fälldin har del i problemet

När Maud Olofsson ber Thorbjörn Fälldin om hjälp med att dra centertåget i valrörelsen uppmärksammar det det faktiska problem vi svenskar har när det gäller att acceptera ledare som inte har landsfaderpotential.

Det är alltså inte fråga om att det är partiledarna som är problemet, snarare vi svenskar som vant oss vid ledare som stannar läge på sin post och som där anammar en fadersroll. Men behöver egentligen svenskarna fler föräldrar? Moderaterna borde i alla fall inte hålla med.



Thorbjörn Fälldin är bara ett exempel på svenska extrapappor. Andra går att hämta främst ur det socialdemokratiska 1900-talet: Erlander, Sträng, Palme...

Tre unga socialdemokrater gjorde på DN-debatt förra fredagen ett utspel i dessa gränstrakter och krävde en ändring som bland annat skulle innebära att en förtroendevald inte skulle kunna omväljas till samma uppdrag i mer än tre mandatperioder.

En rödmärkt kollega kommenterade häromdagen det utspelet med att påpeka att just herrarna Erlander, Sträng och Palme då tvingats avgå långt tidigare än Erlander och Sträng valde att sluta och Palme aldrig fick chansen att bestämma själv. Detta menar min kollega är ett bevis för hur fel en sådan regel skulle vara.

Något grundläggande fel i att i alla fall två av dem stannade på sina poster i mer än 20 år (Erlander som partiledare mellan 1946-1969 och Sträng som finansminister mellan 1955-76) - ser han alltså inte, tvärtom. Genom att påpeka att regeln om tre mandatperioder skulle förhindrat Palme att fortsätta som partiledare efter 1978 ska vi, så här med facit i hand, tycka att det varit en katastrof. Men hade ett nyval till ordförandeposten under en socialdemokratisk partikongress i slutet av 70-talet gett oss en sämre utveckling?



Det är inte alls säkert. Svårigheterna att ersätta Palme när vi istället tvingades till det, visade att det inte var så lätt att fylla skorna. Inte bara för att Palme var en otroligt begåvad politiker utan förstås för att skor som gås in under decennier av en person inte kan övertas av någon annan utan att skoskav blir följden.

Partierna har därför skämt bort de svenska väljarna med en kontinuitet som inte hör hemma i dagens samhälle.



Nu är det sällan som USA framhålls som ett föredöme på denna sida, men eftersom det politiska systemet där rymmer en blandning av "vårt" system där man som förtroendevald kan väljas för hur många perioder som helst, och presidentposten som man endast kan besitta under två mandatperioder (undantaget förstås om vice-presidenten svurits in under pågående mandatperiod och därmed kan väljas om vid två tillfällen) - så är jämförelser möjliga.

Den amerikanska presidenten har i regel åtta år på sig att göra avtryck i historien vilket förvisso kan leda till att han väljer handlingsalternativ efter hur lång tid implementeringstid handlingen har. Man bombar till sig lösningar i stället för att söka diplomatiska vägar eftersom det ena går snabbare för att göra en grov förenkling.

Men samtidigt betyder den "korta" tiden vid makten dels att presidenten hålls aktiv och dels att återväxten av nya politiker inom partierna måste vara god. Det måste finnas kandidater som är kapabla att slåss om presidentskapet nästkommande val.



Återväxten är desto sämre i Sverige där utpekade kandidater uppfattas som för anonyma i allmänhetens ögon.

Skulden för det ligger förstås på partierna och partiledarna själva som tränger ut medarbetarna och bara genom att stanna kvar gör sig själva oersättliga.

Göran Persson har redan informellt följt de unga socialdemokraternas uppmaning och har flaggat för avgång under kommande mandatperiod.

Fler borde förstås följa hans exempel. Och centerpartisterna borde låta Maud Olofsson få slippa fylla Thorbjörn Fälldins stövlar. De är helt enkelt för omoderna i dag.

Susanne Sjöstedt

Mer läsning

Annons