Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Internationalisera mera!

Annons
Torsdag 19 april

Internationalisera mera!

Riktigt kaos verkade den italienska generalstrejken inte skapa i tisdags. Men försöket var gott. Inte minst den våg av fackliga sympatier runt om i Europa visar att rörelsen kanske lyckats med sin internationalisering.

Annars har just bristen på internationalisering varit ett problem. Vid upprepade tillfällen har storföretag flyttat produktionen från ett land till ett annat. Företagens företrädare talar om vinstprognoser och om högt skattetryck, men menar inte sällan att det är fackens makt de vill komma ifrån.

Det är enklare att flytta produktionen till ett land och en arbetsmarknad där man tackar och tar emot, där traditionen av en stark fackföreningsrörelse som vet att ställa krav inte existerar eller i alla fall inte erkänns rätten att förhandla fram avtal.

I vissa länder, som aktuella Italien, är det lagstiftning som uteslutande reglerar arbetsmarknaden och inte som i Sverige arbetsmarknadens parter i form av företrädare för arbetstagare och arbetsgivare. Vad det kan få till följd är precis det som häntí förr eller senare kommer en person med en nästintill oinskränkt lagstiftande makt - och personligt intresse - på att lagar inte är svåra att ändra.

Men Silvio Berlusconis ambitioner att försämra arbetsrätten för italienarna genom att ta bort den enda riktiga rätten de har mot felaktiga uppsägelser, den att i domstol kunna överklaga uppsägningen, har inte passerat obemärkt förbi.

Generalstrejken i landet på tisdagen var en uppvisning i förbrödring då fackförbunden uppskattade att 90 procent av Italiens arbetstagare, 13 miljoner människor, slöt upp i demonstrationståg. Som bevis på det massiva stöd protestaktionen fick pekar man på att elförbrukningen under tisdagen föll till nivåer som vanligtvis bara uppmäts under helgerna.

Hur strejken påverkade Berlusconi är egentligen mindre viktigt än hur den påverkade fackföreningsrörelser i resten av Europa, som i mängder sympatistrejkade för italienarnas rätt till en arbetsrätt värd namnet.

Och här får Sverige återigen uppmärksamhet i europeisk media.

Under EU-ordförandeskapet kämpade Mona Sahlin för att MBL-lagstiftningen - som svenskarna fått tagit del av i decennier - skulle tillämpas inom hela EU. Och nu fortsätter LO hennes kamp genom att jobba för ett bättre samarbete med de europeiska facken. Samarbete tjänar alla på.

Undantaget den arbetsgivare som försöker göra verksamhetsflytter till ett kontinuerligt inslag i företagets verksamhetsplan förstås. Hittills har det fungerat att ställa arbetare i ett land mot arbetare i ett annat och i debatter i länder som Sverige påstå att vi som land inte kan hävda oss i konkurrensen om vi inte är villiga att anta en mer "flexibel" arbetsrätt.

LO med Wanja Lundby-Wedin i spetsen förstår bättre och drar sig inte för att göra budskapet internationellt.

Basta Berlusconi! Och det är förhoppningsvis bara början.

Susanne Sjöstedt



Räcker det med ett?

Anders Björck tycker att Sverige har Europas fegaste borgerlighet. Den förre moderate försvarsministern och numera vice talmannen menar i en nyutgiven bok att borgerligheten pratar om skatter och ekonomi när de istället borde tala ideologi och värna den kulturkonservativa traditionen, något man alltså till skillnad från britterna och tyskarna misslyckats med. (Att både de brittiska och tyska konservativa inte varit speciellt framgångsrika på länge hör uppenbarligen inte hit)

Värderingarna presenteras bara i form av vilken ekonomisk politik partierna vill föra, säger Björck till Dagens Nyheter och menar att även från moderaterna är det förmedlade budskapet marknadsliberalismens överlägsenhet.

Budskapet borde i stället - om Björck får bestämma - att borgerligheten står för de kristna grundvärderingar varpå vårt samhälle är byggt samt familjens ställning.

Om de bara gjorde det skulle det framgå att fyra borgerliga partier borde slås samman till ett.

Partierna håller inte riktigt med: "Jag företräder ett parti med massor av väljare som inte direkt längtar efter en utsmetad borgerlighet", säger folkpartiets Johan Pehrson.

Förutom att mannen missbrukar begreppet "massor av väljare" så är poängen förmodligen korrekt uppfattad. Det är borgerlighetens oförmåga att gå från småpartikoalition till en kraft att räkna med, som skapar problem.

Även Maud Olofsson uttrycker sin besvikelse över Björcks utspel och tycker att han borde få det svårt nog att samla dagens moderata parti kring en gemensam konservativ värdegrund.

Kristdemokraterna vill inte heller, även om man skulle kunna tänka tänka sig att det först och främst var en sammanslagning av just dem och moderaterna som Björck tänkte på.

Men trots denna uppsjö av protester från den borgerliga fyrklövern på ett utspel som förstås var menat att skapa så mycket debatt att försäljningssiffrorna på boken Björck försöker sälja stiger, så finns fakta kvar.

Socialdemokratin är inte heller den en smal och enkelspårad rörelse, tvärtom. För den som lyssnar till partiföreträdare på riksplan och jämför med lokala partister, eller spårar skillnader i uppfattning bland yngre och äldre, bland partiets akademiker och fackfolk är det uppenbart att det inom arbetarrörelsen ryms mängder av människor och åsikter.

Värdegrunden däremot samlar oss alla under en flagg, den socialdemokratiska.

Det är inte lätt, men faktum är att trots upprepade splittringsvarningar så finns sammanslutningen kvar. Och fortfarande med spets nog att attrahera kräsna väljare som kräver hela paketet med både trygghet och mod, med detaljplaner i vissa fall och ramregleringar i andra.

Så visst räcker det med ett parti. Alla opinionsmätningar visar att svenska folket håller med.

Men det är kanske inte det Björck syftade på.

Susanne Sjöstedt

Mer läsning

Annons