Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I högerns Sverige gör bankerna som de vill

Champagnekorkarna smällde säkert här och var i bankvalven efter bokslutsbeskeden om rekordvinster. Den samlade vinsten för de fyra storbankerna uppgick förra året till 91 miljarder kronor.

Annons

Är det mycket eller litet?

På varje hundralapp i eget kapital tjänade bankerna 14-15 kronor. Det är ingen dålig vinstnivå med tanke på att svensk ekonomi som bäst växer med 3-4 procent.

Investerare som sätter in pengar i en kommersiell verksamhet ska ju ha en riskpremie ovanpå normal avkastning. Men så mycket som 10 procent?

Nej, knappast i en så mogen näring som bankverksamhet.

Att svenska banker är lönsamma och starka är i grunden inget fel. Men det finns flera skäl till att ha noggrann koll på bankernas resultat.

Bankernas ökade vinster är ju till övervägande del spegelbilden av ökade kostnader för oss bankkunder.

Räntenettot och provisionsnettot är bankernas två stora intäktskällor. Det vill säga det handlar om skillnaden mellan inlåningsränta och utlåningsränta och avgifterna (provisionen) för kort, fonder och annan bankservice.

Båda dessa poster ökade förra året för samtliga banker, mest i SEB, med 14 procent.

En annan anledning att hålla efter bankvinsterna är att de göder en osund lönekultur med stora bonusbelöningar för vanligt normalt arbete.

Trots alla varningar och påpekanden fortsätter bonusregnet. Nordea och Swedbank har för 2013 tillsammans avsatt närmare 2 miljarder kronor till det.

Regeringen och Finansinspektionen har manat bankerna att hålla igen med utdelningar till aktieägarna.

Motiveringen är att bankerna kommer att behöva mer kapital i framtiden.

De måste bygga upp större buffertar så att de inte hamnar i samma krissituation som 2008-2010.

Finansminister Anders Borg har sagt att bankerna borde ställa in sig på en avkastning som motsvarar 10-12 procent på eget kapital.

Bankerna tycks inte bry sig det minsta om den maningen.

Avkastningsmålen ligger kvar på 13-15 procentsnivån och utdelningarna höjdes kraftigt.

Situationen visar i blixtbelysning handlingsförlamningen hos en finansminister som inte vågar ta till verkliga åtgärder utan tror att man kan komma någon vart med pratpolitik.

Om nu Anders Borg verkligen anser att bankerna måste sänka sina vinstkrav för att klara påfrestningar i framtiden, varför ser han då inte till att det också blir så via lagstiftning?

Historien visar ju att bankernas ägare och bankledningarna har svårt att staka ut en långsiktig kurs inom samhällsekonomiskt hållbara ramar.

I goda tider trissas vinstkraven upp och man tar allt större risker. Då avfärdas samhällets berättigade krav som pekpinnar och obefogad inblandning.

När förlusterna kommer rusar bankerna till mamma Staten för att få hjälp att klara krisen.

Enda sättet att komma ur den här berg- och dalbanan är att finansministern håller näringen i ett stramt grepp – inte fegar ur som Anders Borg.

Mer läsning

Annons