Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I en demokrati bör majoriteten vinna

/
  • Talmannen Per Westerberg valde i går att inte låta riksdagen rösta om oppositionens yrkande - trots att detta hade stöd av en majoritet av ledamöterna.

Beroende av vilka medier och sociala medier man följde, kunde man lätt få för sig att demokratin i Sverige praktiskt taget slutade existera gång på torsdagseftermiddagen.

Annons

Högern rasade. Vänstern rasade. Och talmannen, ja han valde att vägra lyfta det rödgröna yrkandet om att stoppa regeringens sänkning av den statliga skatten. Då rasade vänstern ännu mer – vilket fick högern att rasa ännu mer.

Allt detta för 3 miljarder kronor. "Felräkningspengar", enligt nationalekonomiprofessorn Lars Calmfors.

Men ändå inte.

Ja, vad bråket, som nu skickas till konstitutionsutskottet för att behandlas, handlar om i praktiken är förvisso tre miljarder. Tre miljarder som regeringspartierna vill lägga på att sänka skatten för dem som tjänar över 36 000 - och som oppositionspartierna inte vill att skatten sänkas med.

Regeringspartierna menar att oppositionens invändning är irrelevant eftersom budgetramarna redan beslutats om – oppositionspartierna däremot menar att regelverket förvisso inte medger att man i efterhand höjer utgifterna men att det ju faktiskt är det rakt motsatta man föreslår.

Statens finanser räknas redan gå back – så oppositionens förslag innebär att staten slipper låna ytterligare tre miljarder och stärker därmed finanserna. Skulle sparandet av tre miljarder vara att "rasera det finanspolitiska ramverket"?

Skulle det dessutom vara fel att en majoritet i riksdagen – Sveriges högsta beslutande organ – har mer makt än en minoritet?

Och det är den större frågan som förstås aktualiseras ytterligare av opinionsmätningar – nu senaste SCB:s – som indikerar att inget av de politiska blocken i dagsläget har en majoritet av väljarna på sin sida.

Sverige har de senaste 40 åren haft 14 regeringar, bara tre av dem i majoritetsställning (Fälldin var statsminister i två av dem!). En svensk tradition skulle man kunna hävda.

Och det har funkat rätt bra utan många hot om regeringskriser – eller speciellt många beslut som gått den sittande regeringen emot. Förrän under innevarande mandatperiod.

Anledningen är dock enkel: före 2010 satt inte Sverigedemokraterna i riksdagen och utgjorde vågmästare mellan blocken.

Så länge de faktiskt gör det, hade man kunnat tycka att en sittande minoritetsregering kunde ha ansträngt sig lite i alla fall för att få majoritetsstöd för sina förslag utan att behöva förlita sig till att Sverigedemokraterna inte ska rösta emot dem.

Istället sitter man nu i sin minoritetsställning och muttrar över att riksdagsmajoriteten är respektlösa som inte bara låter dem få igenom sin politik.

Mer läsning

Annons