Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hos de döda vilar våra förhoppningar

/

På anslagstavlan ovanför min arbetsplats satt i flera år efter 2003 ett program från Demokrativeckan i Sundsvall.
Klockan 16 onsdagen den 10 september 2003 skulle Sveriges utrikesminister Anna Lindh (S) enligt detta program sitta i en paneldebatt.

Annons

Men med bara ett par dagar kvar till folkomröstningen om EMU ansågs hon behövas mer i Stockholm. Och så gick det som det gick.

Tjugo i fem på eftermiddagen den onsdagen för tio år sedan kom TT-meddelandet att Lindh attackerats av en knivman i en butik i Stockholm. Att hon förts till sjukhus med en knivskada i armen.

Det var allt vi fick höra under flera timmar. En lindrig skada i armen.

Vänner och bekanta ringde kanske visste jag som satt på en tidning något mer, något de inte berättat på radio?

En vän som jobbade i riksdagshuset ringde från en tunnelbanevagn i rusningstrafik: "Jag har ringt och ringt, men ingen svarar på jobbet. Hur allvarligt är det?"

Anna Lindhs presschef hade uttalat sig kort i radio, berättade jag för vännen. "Vi får hoppas att Anna klarar det här", hade Dan Svanell sagt.

"Klarar det"? Varför formulera sig så om hon knivskurits i armen?

Många är vi som minns torsdagsmorgonens presskonferens där en skakad statsminister Göran Persson berättade att Sveriges utrikesminister inte klarat sig. Att ännu en socialdemokratisk politiker blivit offer för en mördare. Att två små barn förlorat sin mamma.

"Politiker som rycks bort mitt i sin gärning får ofta ett särskilt ljus kring sitt minne", skrev journalisten Niklas Orrenius i sitt porträtt av Anna Lindh i Dagens Nyheter i söndags.

"Minnena av henne laddas med människors längtan efter en annan, lite bättre sorts politiker. Nästan inte en politiker, utan mer som en klok vanlig person med stort hjärta som bara råkat bli politiker."

Det ligger mycket i det. Se bara på Olof Palme som mer än 25 år efter sin död fortfarande utgör mallen som all socialdemokratisk politik efter 1986 jämförs med.

"Palme roterar i sin grav" över än det ena, än det andra socialdemokratiska politiska förslaget - enligt människor som förstås aldrig kände Palme personligen men som planterat alla sina politiska förhoppningar i hans minne.

På samma sätt slutade inte Anna Lindh påverka om inte den faktiska svenska och socialdemokratiska politiken, så i alla fall bilden av svensk och socialdemokratisk politik den där sensommardagen 2003.

Hon skulle ha tagit över efter Persson som S-ledare och blivit Sveriges första socialdemokratiska statsminister, är den populära åsikten bland hennes partikamrater. Förstås närd av att det är så Göran Persson beskrivit det i efterhand.

Att han tänkt avgå redan 2004. Att planen var att Anna skulle tagit över. Att hon därmed blivit statsminister automatiskt och därför haft ett försprång mot de borgerliga i valet 2006.

Om inte om hade varit.

Hur det faktiskt skulle ha blivit vet ingen.

Mer läsning

Annons