Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Handlar valen bara om medelklassen?

För några veckor sedan klubbade riksdagen igenom att rut-avdraget även ska omfatta läxhjälp.

Annons

Det är inte bara en problematisk reform, som går rakt emot skolans kompensatoriska uppdrag och kan ge barn med resurssvaga föräldrar ytterligare underläge i skolan. Det är också svårt att hitta några riktigt varma anhängare till reformen. När tidningen Dagens Samhälle tillfrågade ordföranden i kommunernas skolnämnder framkom utbredd kritik även inom Alliansen.

Ändå undvek Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson att ta avstånd från reformen när hon frågades ut i Ekots lördagsintervju.

Det säger något om hur svensk politik fungerar i dag. För läx-rut kommer sannolikt att bli en succé i den övre medelklass i och kring Stockholm som det politiska samtalet kommit att kretsa kring. Är man övertygad om att val vinns i Bromma, då är det bäst att inte reta upp de mytomspunna "Stockholmsväljarna".

Denna medelklassifiering av politiken märktes också när Jan Björklund försvarade läx-rut med att avdraget gör läxhjälp tillgängligt för fler. Att det finns många som inte har råd med köpeläxhjälp, oavsett avdrag, och att det är samma personer vars barn drabbas hårdast när likvärdigheten i den svenska skolan försämras, fanns inte på utbildningsministerns karta. Samma mönster ser vi på andra områden.

Dåliga villkor på arbetsmarknaden avfärdas regelmässigt av politiker med hänvisning till när de jobbade i en butik i London några månader mellan gymnasiet och universitetet. De människor som har dåliga arbetsvillkor till vardags, år ut och år in, förlorar däremot sakta sin ställning som politiska subjekt i debatten.

Den svenska välfärdsstaten har byggt på att medelklassens och arbetarklassens intressen kunnat förenas. Genom att socialförsäkringarna garanterat inkomstbortfall har det funnits goda skäl för medelklassen att stödja en omfattande välfärdsstat, även om det inneburit höga skatter. Detta har i sin tur gett bättre sociala trygghetssystem även för de med låga inkomster, som löper störst risk att bli sjuka eller arbetslösa.

Denna kalkyl håller på att förändras, i och med att inkomsttryggheten i praktiken omfattar allt färre. Men det politiska svaret blir inte att försöka återupprätta systemet. I stället talar Fredrik Reinfeldt om det positiva i att allt fler har privata inkomstförsäkringar genom exempelvis facket.

I sig är det förstås inget fel med att facket erbjuder sina medlemmar tilläggsförsäkringar, men det kan inte ersätta det allmänna socialförsäkringssystemet. Dels omfattas långt ifrån alla, dels slår det sönder solidariteten i systemet. Om medelklassen får sin trygghet genom privata försäkringar uppkommer förr eller senare frågan om varför de ska betala för ett system de inte längre har något intresse av.

Resultatet blir att de generella välfärdssystemen urholkas samtidigt som politiken inriktas på att slussa förmåner till de medelklassväljare som har förmåga att skrika högst. Vilka som förlorar på en sådan utveckling är tyvärr uppenbart.

Svend Dahl

Svend Dahl är doktor i statsvetenskap och liberal krönikör.

Mer läsning

Annons