Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gör som Fanny och Alexander

/

Julen är glädjens högtid. Men det är också högtiden då samtalen till de jourhavande prästerna ökar markant.

Annons

När Ingmar Bergman lanserade "Fanny och Alexander" höjde han ribban för det svenska julfirandet. Trots att få firar en så ståndsmässig jul förvandlades den stökiga familjen Ekdahl – med den på julaftonsnatten otrogna Gustav Adolf och den spritosande farbror Carl – till ett julaftonsideal av Guds nåde. Grönare gran, maffigare julbord och längre långdans hade aldrig tidigare skådats. Men, än viktigare, så utstrålar scenerna värme, glädje och gemenskap – tre faktorer som är starkt förknippade med julen.

Troligtvis är det därför många ensamma människor, som saknar familj, får ångest när det första adventsljuset tänds. Då ökar antalet samtal till de jourhavande prästerna och de som ringer vill i regel prata om relationer och ensamhet. Under själva julhelgen, när alla ljusen har brunnit ner, byter samtalen karaktär. Då är det snarare samvaron och firandet – som spårade ur – som är problemet. Det handlar om bråk och förödelse, som inte sällan uppstod när några släktingar inte kunde hålla sig borta från de sista dropparna glögg och snaps.

Ge alla barn en vit jul, brukar nykterhetsrörelserna basunera ut – så även i år – och de syftar inte på att alla föräldrar ska investera i konstsnö om inte naturen har ordnat ett vitt puderlager på egen hand. Det är en bra lösning i de familjer där någon inte kan hantera alkohol. Om valet står mellan å ena sidan öl och kaos, och å andra sidan julmust och ett trevligt firande, väljer en klar majoritet det senare. Om inte annat för barnens skull.

Värre är det med ensamheten, som inte försvinner av vare sig glögg eller julmust. I samband med julen blir många givmilda och vi uppmanas att skänka pengar till människor som är mindre lyckligt lottade än vi själva. Det är inget fel med det. Att en föräldralös flicka i Indien får gå i skolan, bringar troligtvis mer lycka än handmålade porslinstallrikar och tändstickstavlor av Bodens fästning.

Men det skadar inte att försöka sprida lite glädje även i sin närhet. I Fanny och Alexander sitter så väl moster Emma som farbror Isak med vid julbordet. Deras relationer till familjen är något oklara – även om Isak en gång har varit farmor Helenas älskare – men de insveps öppenhjärtligt i familjen Ekdahls gemenskap.

Denna osjälviska inkludering är föredömlig och om det är något vi borde lära av filmen är det just att inte exkludera människor i vår omgivning. Det är bara jul en gång om året och en person extra runt granen spelar i regel ingen roll för majoriteten. Men för den som annars hade suttit själv och tittat på Kalle Anka är skillnaden obeskrivlig.

Susanne Nyström

Mer läsning

Annons