Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fredrik Reinfeldt hade rätt – det får inte löna sig att leva på bidrag

/
  • Det lönar sig för Fredrik Reinfeldt att Anders Borg arbetar.

Annons

Om man är politiker är det klokt att leva som man lär, ty för den som faller från höga hästar blir landningen hård.

På senare tid har två tidigare ministrar fått sina eftermälen skamfilade på grund av kontroversiell bidragsrullning. Den tidigare kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth (M), avskaffade konstnärernas inkomstgaranti men lever nu själv på inkomstgaranti. Och den tidigare statsministern, Fredrik Reinfeldt (M), har gjort stora vinster i sitt aktiebolag samtidigt som han har tagit ut avgångsvederlag.

Den liberala ledarskribenten Amanda Björkman (DN 9/8) och andra kritiker har dömt ut denna "bidragslinje" med kraft, medan moderata partigängare har rusat in och försökt skademinimera. Debatten känns igen från den gamla S-tiden, då snarlika beteenden uppvisades av avgångna S-politiker.

Nu likväl som då är det bara vissa som tillämpar en konsekvent och principiell måttstock. En del vill snabbt som ögat vända blad och släta över, medan andra vill använda människors upprördhet för att underminera motståndarlägrets politik och ideologi.

Något fusk är det inte frågan om i de aktuella fallen, eftersom ex-politikerna bara tar emot det de har rätt till, men frågan är likväl känslig för politiker som alltid har predikat att det måste löna sig att arbeta. Om moralen föreskriver egen försörjning blir det dubbelmoral att aktivt välja att ta emot betydande bidrag.

Agerandet står i bjärt kontrast till den tidigare finansministern Anders Borgs (M) resoluta kliv ut i arbetslivet. Borg avsade sig statsrådsersättningen i samband med att han startade sitt bolag och han har valt att ta ut hela 7,8 miljoner i lön bara under det första verksamhetsåret. Den hugade kan själv räkna ut vad detta innebär ur skattesynpunkt.

Men även Borgs vägval efter politiken blev som bekant ifrågasatt. Och på motsvarande vis skulle många helt säkert höja på ögonbrynen om Lena Adelsohn Liljeroth plötsligt blev konsult.

Behövs det inte karantänsregler? Är det inte något skumt? Se hur de bär sig åt. Fy för kapitalister och borgare!

Det är dock sant att arbetslinjen delvis motiverades med moraliska argument. Medborgaren skulle arbeta och göra rätt för sig just för att detta var det rätta att göra. Men det handlade aldrig enbart om ett moraliserande kring arbete och bidrag (i den betydelse allianspartierna använde ordet). Politiken bottnade även i en insikt om människans felbarhet. Det gällde att skapa rätt incitament, för annars skulle fler än nödvändigt leva på bidrag.

Beteendet hos de ex-politiker som nu "cashar in" trots att de rimligen borde kunna klara försörjningen på annat sätt, kan ses som en bekräftelse på att starka incitament att inte arbeta mycket väl kan påverka människors beteende i oönskad riktning. Precis som Reinfeldt alltid sa. Denna iakttagelse förändrar på intet vis den moraliska bedömningen av det bidragstagandet som nu försiggår, men den illustrerar att någon form av arbetslinje är sund och nödvändig att värna.

Det ska löna sig att arbeta, och tack vare Reinfeldt lönar det sig i dag betydligt bättre än vad det gjorde för 10 år sedan. Även detta borde vägas in när bokslutet över regeringen Reinfeldts plus- och minusposter ska upprättas.

Det är alltid skönt att få sparka uppåt, men i någon mening är det faktiskt viktigare att bidragen inte är för höga för "vanligt folk" än att avgångna ministrar sätts i arbete omedelbart. När allt kommer omkring är utgifterna för statsrådsersättningarna kaffepengar i jämförelse andra utgiftsökningar, som bara mer arbete och mindre bidrag kan hejda. Och fusket bland "VAB-mammorna", som Aftonbladets ledarskribent Linnea Swedenmark (10/8) ställer i kontrast till de rikas ofog, måste stävjas med kraft precis som allt annat överutnyttjande.

En politik som vilar på konservativ och liberal grund kommer alltid att provocera den jämlikhetsivrande socialisten, men M borde inte låta sig bringas ur fattningen av att enskilda företrädares snedsteg skapar dålig publicitet. Det kommer att vara svårt att motivera människor att ta enkla jobb med lägre lön om de får det bättre ställt bidragsvägen. Därför kan man mycket väl diskutera förslag om bidragstak.

Det krassa och lite kärva ekonomiska perspektivet bör finnas representerat i samhällsdebatten och i politiken och ofta är det just Moderaterna som måste stå för det. Det är inte bland tidigare toppolitiker, och inte heller bland direktörerna, som vi har den riktigt betungande arbetslöshetsproblematiken. Det inser nog alla, även om det givetvis kan vara ack så tillfredsställande att få skälla ut politiker som man alltid har tyckt illa om.

Mer läsning

Annons