Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För att kunna tala om rasism måste vi också tala om ras

/

I Sverige pratar vi av tradition inte om ras.
Delvis för att vi lever i tron att Sverige är ett jämlikt land, där ingen särbehandlas utifrån vare sig kön, sexualitet, religion eller ursprung.

Annons

Ofta letas problemen hos individen istället. På papperet är det fint. Jämlikhet och färgblindhet i meningen att vi inte ser vilken hudfärg en person har, utan försöker se människan. Så sent som 2009 togs ras bort som kriterium från diskrimineringsombudsmannens (DO) skäl för diskriminering.

Samtidigt är debatten om rasism mer levande än på mycket länge. Men rasismen grundar sig ofta i andra saker än ras. Sverigedemokraterna har lyckats skapa en rasistisk ideologi som inte bygger på ras eller etnicitet, utan på kulturella yttringar och religion. Det handlar inte om hudfärg, alltså är vi inte rasister!

Vad vi inte pratar om lika ofta är vår historia av kolonialism och slavhandel, många vet inte ens vet om att den existerar. Detta trots att den svenska kolonin Saint-Barthélemy fungerade som en frihandelszon för andra länders slavhandlare även efter att slaveri officiellt fördömdes av Sverige.

Samtidigt som mycket av den rasism som diskuteras i Sverige idag har sin grund i religion och nationalitet snarare än hudfärg, finns en mycket utbredd vardagsrasism som allra hårdast drabbar personer av afrikanskt ursprung, afrosvenskarna. Ju mörkare skinn, desto mer diskriminerad. Denna rasism är strukturell och grundar sig i våra forna tiders föreställningar om ras och rasers olika egenskaper. Långt in på 1900-talet kunde vi läsa i svenska uppslagsverk om vissa raser som lägre stående än andra. Och år 2014 har gruppen Svenska negerbollar nästan 25000 medlemmar på Facebook. Medlemmar varav de flesta säkert inte är uttalat rasister, men som hävdar sin rätt att svänga sig med rasistiska och nedsättande uttryck.

En anledning till att rasbegreppet är problematiskt och har avskaffats är just att ras som biologisk kategorisering av människor är obsolet. Modern forskning visar att det inte finns genetiskt baserade raser, men också att ras snarare utgör en social kategori. Vi är alla väldigt lika varandra och forskning visar att en person från Kenya kan ha mer gemensamt DNA med en europé än med en person från en annan del av Afrika.

Men. För att kunna tala om rasism måste vi kunna tala om ras, om vi med ras menar föreställningar om personers egenskaper kopplade till hudfärg. Att vi inte använder rasbegrepp gör det svårt för rasifierade personer att sätta ord på och beskriva den strukturella rasism de utsätts för, om ras är ett icke godkänt begrepp.

Arbetsmarknadsdepartementet har beställt en rapport om afrofobi från Mångkulturellt centrum, som publicerades förra veckan. Den visar tydligt att afrosvenskar är den mest utsatta minoritetsgruppen i Sverige, både när det gäller hatbrott som mot afrosvenskar är våldsammare än mot andra, och på arbetsmarknad och bostadsmarknaden. Afrosvenskar diskrimineras av myndigheter och näringsliv, på sina arbetsplatser och i skolan.

Även om motviljan är stor att börja tala om ras och ytterligare dela in personer i grupper, är det nödvändigt att göra det för att kunna kartlägga och åtgärda de problem som finns med strukturell rasism. Det är lika givet som att vi måste prata om kön för att systematiskt kunna skapa ett jämställt samhälle.

Mer läsning

Annons