Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fler är fattiga - trots att de har ett jobb

/
  • Ett låglönejobb på deltid betyder att många fler ensamstående förvärvsarbetande mammor är fattiga nu än för sju år sedan.

Bland ensamstående förvärvsarbetare med barn är 60 procent fler fattiga nu än när borgarna tog regeringsmakten. Så den där arbetslinjen brister.

Annons

"En låg lön är bättre än ingen lön", har en period nu varit ett folkpartistiskt mantra när det gäller att få bukt med ungdomsarbetslösheten.

"Lönerna är för höööööga" har Centerpartiet också hävdat länge – och i somras hoppade Svenskt Näringslivs vd Christer Ågren på tåget och önskade sig lägre minimilöner, utan att vilja precisera vilken nivå han tänkte sig.

"Vi vill inte skapa ett låglöneproletariat, man ska fortfarande ha rimliga löner som går att leva på", sa Ågren då.

Gemensamt för dessa borgerliga utspel är att de som gjort dem tänker sig att det är ungdomar som ska betalas de längre lönerna – och att det bara handlar om att de ska få in en fot på arbetsmarknaden.

Vad är väl en skitlön för ett skitjobb om man är 19 år och bara ska göra det en begränsad period innan man får ett bättre och mer välbetalt jobb?

Och det ligger väl något i det. Om 19-åringen i exemplet faktiskt fick in den där foten. Men det finns väldigt svagt forskningsstöd för den tesen.

Men OM det funkade, visst.

Men om man är 37 år då? Om man är ensamstående med barn och bara erbjuds deltid på ett skitjobb för en skitlön och inkomsten när skatten är dragen är så låg att du måste fylla på med socialbidrag varje månad? Inte för att du befinner dig i en tillfälligt ekonomisk svacka, som är hela poängen med socialbidraget, utan för att du bor i den där svackan permanent?

Känns det som ett låglöneproletariat vi är nöjda med?

När vi talar om regeringens arbetslinje blir det ofta svart eller vitt: den som arbetar är en vinnare – den som inte arbetar en förlorare i systemet. Grovt sett stämmer det. Men det finns gråskalor.

De arbetande fattiga har också blivit fler i det borgerliga Sverige. Generellt är ökningen 20 procent mellan 2005 och 2011 - men i vissa grupper har ökningen varit mer drastisk.

Bland ensamstående förvärvsarbetare med barn är 60 procent fler fattiga nu än när borgarna tog regeringsmakten!

För trots att de har ett jobb, och trots att de därför har fått fyra och snart fem jobbskatteavdrag, så räcker inte det. Skattesänkningar duger lite till när det handlar om brister i fördelningen. En lite lägre skatt på en låg inkomst ger inte det nödvändiga riktade stödet till enföräldershushållen.

För det krävs fördelningspolitik. Att, i Robin Hoods och Karl-Bertil Jonssons anda, ta från de rika och ge till fattiga.

Mer läsning

Annons