Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fattigdomen är inte bara materiell

/
  • Enligt Rädda Barnens definition är familjer fattiga om de inte har tillräckliga inkomster för att täcka de mest nödvändiga levnadsomkostnaderna.

Mer än vart tionde barn i Sverige lever i en familj som klassas som fattig. Den minsta gemensamma nämnaren är att föräldrarna inte kan eller får jobba.

Annons

Det säger sig självt att barn till höginkomsttagare i snitt har en högre materiell standard – med fler resor och dyrare julklappar – än barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Däremot är det ingen naturlag – utan i själva verket djupt problematiskt – att barn som lever i familjer med knapp ekonomi mår sämre, oftare utsätts för våld och presterar sämre i skolan än andra barn. Det senare framkommer i Rädda Barnens tionde årsrapport om barnfattigdom, som nyligen publicerades.

2010 levde 12,7 procent av landets barn – 242 000 stycken – i en familj som Rädda Barnen klassar som fattig. Det innebär att familjen antingen lever på försörjningsstöd eller på en inkomst som inte räcker för att täcka de mest nödvändiga levnadsomkostnaderna. Det är onekligen problematiskt, men ohälsa, våld och dåliga skolresultat kan inte enbart lösas med pengar.

Våld är aldrig acceptabelt och skolan, som har ett kompensatoriskt uppdrag, är skyldig att erbjuda alla barn en bra och likvärdig utbildning. Det gäller i allra högsta grad barn till ensamstående och invandrade föräldrar – båda grupperna är kraftigt överrepresenterade i fattigdomsstatistiken – eftersom de troligtvis har färre möjligheter än andra att få hjälp med läxan hemma, på grund av tidsbrist och bristande språkkunskaper.

Pengarna då? Det går givetvis inte att bortse ifrån att en starkare ekonomi, med mindre ekonomisk oro som följd, skulle underlätta många familjers vardag. Den krassa sanningen är dock att det inte finns några genvägar ut ur fattigdomen. Den enda vägen, motorvägen om man så vill, stavas jobb.

Den minsta gemensamma nämnaren för majoriteten av de fattiga familjerna är nämligen att föräldrarna i stor utsträckning inte jobbar och i den mån de jobbar, jobbar de inte så mycket som de skulle vilja. Om vi vill komma åt barnfattigdomen är det således här vi ska börja, med sänkta trösklar in på arbetsmarknaden och möjlighet för dem som vill att jobba heltid.

En annan åtgärd, som kommer ensamstående till del, är att se över underhållsbidraget – alltså det belopp som den ena föräldern, i regel pappan, betalar till den som har det största ansvaret för barnet. Bidraget är i dag 1 273 kronor och har bara höjts med en hundralapp sedan 1994. Det bör således för det första höjas rejält, för att därefter räknas upp årligen, åtminstone i samma takt som inflationen.

Ingen kan tvinga en förälder att ta ansvar för sitt barns praktiska vardag. Men man kan tvinga honom – för det är allt som oftast en han – att göra sitt yttersta för att barnet inte ska växa upp i fattigdom.

Susanne Nyström

Mer läsning

Annons