Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

Ett framtidsyrke?

Annons
Tisdag 15 januari

Ett framtidsyrke?

När riksdagen antog regeringens kvinnofridsplan kriminaliserades samtidigt sexköp i Sverige. Sveriges riksdag gjorde därmed ett starkt ställningstagande mot den liberalisering som pågår runt om i Europa.

Den 1 januari 1999 kriminaliserades sexhandeln. Därmed inte sagt att prostitutionen upphörde, bara att den flyttade från prostitutionsstråken i storstäderna.

Innan lagen genomfördes uppskattades gatuprostitutionen utgöra ungefär en tredjedel av den samlade prostitutionen. Man kan därför anta att de prostituerade finner alternativa mötesplatser.

Polisen har inte heller lyckats gripa speciellt många sexköpare under dessa två år och metoderna för hur man ska kunna bevisa att sex köpts har inte utkristalliserat sig.

Betyder det att lagen är meningslös och onödig?

Inte alls - även om vi nu inte får luras att tro att lagändringen löser dessa utsatta kvinnors situation.

Prostitution är för många en följd av ett drogmissbruk. Att prostitutionen sedan i sig självt "kräver" ett drogberoende är naturligtvis inte heller något en lagändring förändrar.

Därför borde en ändring av lagen föregåtts av en massiv kampanj för att hjälpa kvinnorna bort från missbruket. Nu kan effekten i stället bli att dessa kvinnor inte längre kan nås av hjälpinsatser från staten eller frivilligorganisationerna.

Prostitution är inte världens äldsta yrke, som några vill få det till. Prostitution är nämligen inget yrke, snarare ett förtryck av de redan förtryckta. Om inget annat visar lagen att det inte accepteras i Sverige.

Runt om i Europa råder en helt annan stämning. Där legaliseras könshandeln och diskussioner pågår om införandet av statliga bordeller.

Även här i Sverige översköljs vi av budskapet om att acceptera valet vissa kvinnor gör att sälja sin kropp för pengar. Riksdag och regering uppmanas omfatta även "sexarbetare" av arbetslagstiftningen, något annat skulle vara att motarbeta det fria valet att välja livsinriktning.

Det är - för att tala klarspråk - skitsnack.

Jämställdhetsminister Margareta Wiberg håller med. I en debattartikel i Göteborgs-Posten drar hon åsikten att prostitution är ett yrke precis som alla andra, till sin spets.

"Om prostitution skulle betraktas som ett arbete så skulle det också kunna leda till att arbetslösa blev anvisade till en bordell", skriver hon och undrar hur en syo-konsulent skulle kunna motivera studietrötta elever: "Tyvärr är dina gymnasiebetyg inte så starka men du kan söka till vår nya grundkurs för blivande sexarbetare. Den rymmer också ett internationellt utbytesprogram med praktik på bordeller i Amsterdam och Berlin. Låter inte det spännande, Petra?"

Låter det absurt?

Kanske det, men inte lika absurt som att kvinnokroppen räknas som en handelsvara som kan köpas och säljas.

Susanne Sjöstedt



Pappa

kom hem

Bara sex av 200 företag uppmuntrar manliga anställda att utnyttja pappaledigheten enligt en forskningsrapport sammanställd vid Göteborgs universitet.

I en enkätundersökning till 250 personalchefer på Sveriges största företag uppger dessutom en betydande grupp av de 200 som svarat på enkäten att de faktiskt gör motstånd - om än passivt - till den som vill vara pappaledig.

Motståndet går ut på att göra den anställde uppmärksam om vilka viktiga uppgifter han ansvarar för och att de betalar honom bra för att vara tillgänglig hela tiden.

Kan vi gissa att de 50 personalchefer som inte svarat knappast tillhör den uppmuntrande arbetsgivargruppen, så är det inte konstigt att männens uttag av föräldraledighet inte är mer omfattande än den är, trots alla uppmuntrande regeländringar som ändå genomförts.

Inte ens kontaktdagarna som återinfördes i mitten på förra året har blivit en framgång bland varken män eller kvinnor. Förmodligen gäller samma sak där, barnen är fortfarande kvinnornas ansvar.

Ändå tycker man att arbetsgivarna som inte vill att männen ska stanna hemma flera månader med sina barn och "svika" företagen, borde uppmuntra dem att ta ut kontaktdagarna som gör det möjligt att ta ledigt med ersättning från försäkringskassan för att vara med sitt barn i skolan.

Kontaktdagarna möjliggör för föräldrarna att under en dag per år och barn besöka barn mellan sex och elva år på skola eller fritids och var en framgångshistoria under 90-talet då 230 000 föräldrar utnyttjade den möjligheten per år. Under det första halvåret sedan de nya kontaktdagarna infördes har bara 23 000 föräldrar tagit chansen.

Det är anmärkningsvärt vilken makt arbetsgivarna har över sina anställda. Och lika anmärkningsvärt är det att facket i frågan - om man ska tro forskningsrapporten - sympatiserar med arbetsgivarsidan och placerar sambandet mellan arbetsliv och familjeliv långt ned på fackens dagordning.

Den arbetande pappan står ensam. Kanske inte konstigt att det blir få barn då.

S.S



Att stifta lagarna

är det minsta problemet...

Det räcker inte att stifta lagar, om folk inte efterlever dem förlorar de allt värde.

En lag som rimligtvis borde vara lätt att efterleva är vikt - och hastighetsregler på fordon som färdas på svenska vägar. Det bör nämligen inte finnas några tveksamheter vad som gäller. En lastbil med 60 ton i lasten får köra 80 km/tim på en 90-väg. 60 ton är för övrigt det mesta som får lastas på en bil.

Vikt och hastighet är en kombinationshistoria. Det ena förutsätter det andra och hade högre vikt varit tillåtet hade hastigheten fått sänkas och vice versa.

De vägar vi har i dag är dock inte anpassade till vikter över 60 ton medan bilarna är det. Ungefär samma "problem" gäller den vanliga personbilstrafiken. Bilarna har topphastigheter som ligger rejält över hastighetsbegränsningarna.

I och med det uppstår frestelsen att trycka extra på gasen en torr och solig sommardag. För lastbils- och timmerbilsförarna är det kanske inte frestelsen i att glida fram på vägarna som tar överhanden. Det gäller att maximera vinsten och det betyder färre turer med tyngre last.

Vägarna som här uppe trafikeras av överproportionerligt många timmerbilar tar i och med överlastningarna mer stryk än de är förberedda för att klara av och eftersom vägunderhållet redan under optimala vägbelastningsförhållanden inte är att skryta med, utgör timmerbilar och lastbilar en allvarlig fara på vägarna.

De kör nämligen både för tungt och för fort.

I den mätning som genomfördes på riksväg 90 mellan Sollefteå och Kramfors, var nio av tio timmerbilar för tungt lastade.

Mätningsresultatet redovisades av en slump veckan efter dödsolyckan i Indal där sex personer miste livet, varav fyra skolbarn när en timmerbil krockade med en skolbuss.

Vad som följde var en debatt om bilbälten i bussar. Timmerbilarna kör knappast med lättare last i dag. Lagarna för hur framtidens Indalskatastrofer ska förhindras finns redan. Men vem bryr sig väl om lagtexter?

S.S





"De flesta"

"De flesta" tros ha klarat sig när en färja sjönk i Bangladesh på måndagen, enligt ett TT-telegram.

Jag skriver det igen: "de flesta". Det är säkert alldeles faktamässigt korrekt, men vilken nonchalans gentemot människor på andra sidan klotet har vi egentligen?

En båt går på grund vid Åland och det blir hysteriskt uppdraget i media trots att det aldrig var någon fara för ens kroppsskada. Närheten till olyckor och kopplingen till färjor som går under ställer naturligtvis allt på sin spets här. Men nu låtsas vi inte ens längre att vi bryr oss.

Är det utveckling det? Eller kanske bara självinsikt.

S.S

Mer läsning

Annons