Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En midsommarnattsmardröm för oss alla

”We’re out.”

Klockan 04.39 lokal tid meddelade brittiska BBC att de inte längre kunde se någon chans för ”Remain”-kampanjen att komma i kapp det försprång i röster som ”Leave” fått. Brexit är ett faktum och Storbritannien lämnar den europeiska unionen.

Annons

UKIP:s Nigel Farage... En Midsommarnattmardröm för Europa att vakna upp  till.

Segern för ”Leave”-kampanjen var knapp (51,9-48,1 sett till procent, vilket inte direkt är någon jordskredsseger i en folkomröstning), men samtidigt smärtsamt tydlig.

Läs mer av Anders Rönmark: Det är i alla fall inte Brightons fel att det blir skilsmässa

Premiärminister David Camerons förhoppning om att lösa en intern strid bland de konservativa, genom att utlysa en EU-folkomröstning, blottlade fler och större konflikter än den inom regeringspartiet. Det bittra och stundtals hätska kampanjandet inför torsdagens folkomröstning blev en strid mellan landsbygd och storstad, mellan arbetarklass och tjänstemän, och även mellan generationer.

Strider som inte utnyttjades särdeles finkänsligt, men stundtals brutalt effektivt, av ”Leave”-kampanjens företrädare. Storbritannien är ett helt klart skakigare bygge än vad både David Cameron och många andra ledande brittiska politiker velat erkänna, något som nu kommer att skapa ett ännu skakigare Europa.

Redan under valnatten störtdök pundet och ekonomisk osäkerhet, inte bara i London med omnejd, kommer att prägla den närmaste tiden då Storbritannien påbörjar en resa som inget annat land gjort tidigare och inleder förhandlingar för att lämna – inte gå med i – den europeiska gemenskap som är EU.

Det kommer att ta tid – antagligen upp till två år – och kommer med stor sannolikhet att skapa splittring och osämja bland de kvarvarande EU-länderna om hur man ska förhålla sig den europeiska stormakt som nu säger sig inte vilja vara en del av unionen.

Läs mer: Storbritannien beter sig som ett bortskämt barn

Boris Johnson har varit en av Lämna-sidans ledande företrädare. Nu siktar han på att ta över Torypartiet efter David Cameron.

”Leave”-kampanjens seger gör också att EU-kritiker i andra länder vädrar morgonluft, och krav på omförhandlingar av avtal, folkomröstningar och utträden kommer att stå som spön i backen. Ingen europeisk regeringschef vill straffas på det sätt som David Cameron just blivit straffad (under fredagen meddelade Cameron, föga överraskande, att han lämnar sitt ämbete senare i höst), men att hantera högljudda EU-kritiker i en tid då EU står inför enorma utmaningar när det gäller migration och arbetsmarknad blir en enormt svår uppgift.

Läs mer: Där hatet slår rot växer bara sorg

Inget val i Europa de kommande åren kommer att vara opåverkat av resultatet i torsdagens omröstning – räkna exempelvis med att EU:s roll och inflytande kommer att vara en av de tyngsta frågorna i det franska presidentvalet nästa år – och populistpartier kommer att göra sitt yttersta för att anpassa ”Leave”-kampanjens framgångsrecept till sina egna länder.

Vi får inte vara naiva och låtsas som att EU-folkomröstningen i första hand handlade om ett bekymrat brittiskt folk som oroade sig över ökade befogenheter för byråkrater i Bryssel eller utformningen av europeiska handelsavtal. Att EU-maskineriet behöver både en översyn och en rejäl oljning är de flesta överens om, men det handlade inte främst om det.

Torsdagens omröstning kom att präglas av rädsla och osäkerhet inför ett Europa som förändrats på grund av invandringen, både den som sker nu och den som skett tidigare. Det var de känslorna som ”Leave”-kampanjen spelade på och utnyttjade för att vinna.

Europeiska politiska ledare som vågar stå upp för sina principer, visar tydlighet i sina handlingar och blir motkrafter till denna typ av populism blev plötsligt både ännu viktigare och ännu mer sällsynta.

Mer läsning

Annons