Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En gissningslek sombåde stjälper och hjälper

/

Annons

Inför valet 2006 publicerade magasinet Neo en lång lista över personer inom de fyra allianspartierna som väntades få nyckelroller i den händelse det skulle bli ett maktskifte. Det var en initierad och genomarbetad lista, och de flesta som senare skulle komma att inneha de viktiga statsråds- och statssekreterarposterna fanns med.

När det efter regeringsförklaringen fanns facit att tillgå visade det sig att det, så klart, inte blev alla rätt för Neo. Överraskningar sker, kompromisser kan tvinga fram nödlösningar och alla som är med och arbetar för valseger vill inte vara med och regera.

Det är värt att ha det i bakhuvudet då det börjar spekuleras i vem som kommer att sitta i en rödgrön regering under Stefan Löfvens (S) ledning.

Om det blir maktskifte.

Om Stefan Löfven kan bilda en regering tillsammans med Miljöpartiet (och inte behöver ta med Vänsterpartiet).

Om det inte blir någon lite mer oväntad konstellation av partier, något som efter ett riksdagsval kan komma att skapas för att Sverigedemokraterna ska kunna hållas borta från inflytande.

Det är dock inte alltid helt klart vem som gynnas av den här typen av "hen kan bli statsråd"-spekulationer. Visst kan det vara bra för det personliga varumärket att pekas ut som en tänkbar minister, men i Sverige har vi inte traditionen med rena skuggkabinett, där partierna tydligt visar vem som får vilken post i händelse av ett regeringsbyte. Vårt politiska system lämpar sig inte för det och jantetraditionen inom politiken uppmuntrar inte till det. "Svenska makthavare skola icke öppet sträva efter statsrådsuppdrag" är som bekant det heliga bud alla ungdomsförbundsfostrade politiker helgar.

Trots det väljer partierna att ibland lätta på förlåten och låta alla förstå att jo, det finns faktiskt en plan för andra än bara statsministerkandidaten. I valrörelsen 2006 skickades exempelvis Jan Björklund (FP) fram för att ta debatterna med skolminister Ibrahim Baylan (S); alliansen förstod att den skulle vinna på att väljarna såg att man kunde rösta bort en av Sveriges sämsta skolministrar genom tiderna till förmån för det tidigare skolborgarrådet i Stockholm.

Frågan är nu hur Stefan Löfven och hans strateger resonerar. Att den ekonomisk-politiska talespersonen Magdalena Andersson är Socialdemokraternas uttalade finansministerkandidat råder det inget tvivel om. Andersson är en person som kan ta matchen med finansminister Anders Borg (M) och en person som stärker bilden av Socialdemokraterna som ett ansvarstagande parti.

Men hur reagerar osäkra väljare i Norrland då de ser kvällstidningarna slå fast att Åsa Romson (MP) – med en Fjällräven-ryggsäck fullproppad med straffskatter på bilåkande och förbud mot den för basindustrin så viktiga kärnkraften – kan bli vår nästa miljöminister?

Och även om många i skolvärlden är besvikna på utbildningsminister Jan Björklund finns det få argument för en alliansröst som väger tyngre än gissningarna som framförts i Aftonbladets och Expressens artiklar, nämligen att ett rödgrönt utbildningsdepartement ska styras av Ibrahim Baylan och Romsons språkrörskollega Gustav Fridolin (MP).

På vissa områden, i vissa frågor, vill partierna väldigt gärna att folk ska vara ovetande om vad de röstar fram.

Stefan Löfven gör nog klokast i att inte peka ut alltför många bundsförvanter som blivande ministrar.

Anders Rönmark

Mer läsning

Annons