Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En evig återvändsgränd

Om knappt två veckor infaller 40-årsdagen av kuppen i Chile.

Annons

Den 11 september 1973, efter lång tid av djup politisk polarisering och ekonomiskt kaos, beslutade sig militären för att tvinga bort socialisten Salvador Allende från presidentposten.

Militärens maktövertagande i Chile var inte unikt. Under 1960- och 70-talen slogs demokratiska regimer omkull som käglor i Latinamerika.

Och oavsett om det var längs Santiagos, Buenos Aires eller Brasilias gator soldaterna trampade fram motiverade de sina aktioner på mer eller mindre samma sätt: Demokratin måste skyddas från kommunister, socialister och populister. Militären var alltså inte folkstyrets bödlar, utan dess räddare.

Reaktionen från den demokratiska omvärlden varierade. Protesterna, mot framför allt kuppen i Chile, var omfattande från europeiska vänsterregeringar. Däremot höll sig USA tyst. Det land som under det kalla kriget var frihetens och demokratins yttersta garant antingen blundade för, eller gav aktivt stöd till, militärens maktövertaganden.

Amerikanerna såg kupperna som ett nödvändigt ont. De ville inte ha ett till Kuba i den västra hemisfären. Och generalernas styren förväntades bli korta – snart skulle de lämna plats för politiker som inte flirtade med östblocket.

Problemet var bara att soldaterna inte var några demokrater. På kupperna följde inte nya val, utan förföljelse av militärens motståndare. I Chile mördades – eller försvann – mer än 3 000 människor. I Argentina ännu fler.

Sommarens fruktansvärda händelser i Egypten följer på många vis samma tragiska historiska mönster. Från valet av Mohammad Mursi förra året till kuppen i juli var landet djupt polariserat och i ekonomisk kris.

När militären skred till aktion var motivationen densamma som i 1960- och 70-talens Latinamerika: Demokratin skulle försvaras, denna gång från islamister. USA:s – och EU:s – reaktion kan, välvilligt, beskrivas som avvaktande.

Obama-administrationen har undvikit ordet "kupp", eftersom det skulle innebära att man var tvungen att stoppa det militära stödet till Egypten. Den ljumma responsen har sina skäl. Mursi var en katastrof som president – och Washington var aldrig särskilt bekväm med en islamist i presidentpalatset. Dessutom förväntades soldaterna följas av mer västvänliga politiker.

Men hittills har makten stannat hos generalerna. Och de har inte visat någon pardon mot sina motståndare. Under juli och augusti dödades närmare 1 000 egyptier på Kairos gator.

Hänsynslösheten bör, tyvärr, inte vara någon överraskning. Soldater som tar makten gör det inte för att de värnar folkstyre, utan för att försvara sina egna intressen. Vägen till en stabil och fungerande demokrati i splittrade samhällen är lång och svår. Men militärkupper innebär alltid en återvändsgränd.

Martin Liby Alonso

Martin Liby Alonso är liberal skribent och forskare i statsvetenskap vid MIT i Boston.

Mer läsning

Annons