Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En dag kommer hon – den första kvinnan

Anna Lindh blev inte Sveriges första kvinnliga statsminister.
Göran Persson menar att det före 10 september 2003 var den utstakade planen.
Han skulle avgå 2004 både som partiordförande och statsminister – och Lindh skulle ta hans plats.

Annons

Men vem vet hur diskussionerna om Perssons tänkbara efterträdare gått då. Alldeles säkert var det verkligen inte att Lindh skulle ha valts utan invändningar.

Mona Sahlin, som flera år senare istället fick chansen på statsministerposten nådde inte heller hon hela vägen fram.

Hon blev Socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande däremot, men det är kanske lite tveksamt om det egentligen är något att glädjas över för den som gärna ser fler kvinnor på posten i framtiden.

Efter sju män kom Sahlin som sedan inte fick vara kvar på posten i mer än knappt fyra år. Det var då rekordkort. Ett annat rekord var att Sahlin under den tiden aldrig blev statsminister. Det hade inte heller hänt tidigare.

Vissa talade om hur partiet inte borde ha valt en kvinna, att det definitivt inte var läge att välja en till. Som om det var "kvinnan" Sahlin som förlorade valet.

Det kanske det var? När Håkan Juholt tvingades bort från partiordförandeskapet efter nio månader var det ingen som sa "vi tar inte risken att välja en man igen".

Vi vet att väljare och medier uppfattar och behandlar kvinnliga politiker på ett annat sätt än manliga och Sahlin hade redan många år innan hon valdes bränt sina chanser av just den anledningen. Inte för politiskt felagerande utan för personliga brister. Det är trots allt den måttstocken som kvinnliga politiker oftast mäts efter.

På ett riksdagsseminarium 2011 som handlade just om huruvida det var tuffare för kvinnliga politiker beskrev före detta S-ledaren och statsminister Ingvar Carlsson hur medierna gör skillnad: att Maud Olofsson granskades betydligt hårdare än Jan Björklund, att kvinnliga statsråd – både röda och blå – tvingats bort från sina medan de kritiserade männen blir kvar.

Det är klart det påverkar unga kvinnliga politikers ambitioner negativt. Varför sikta på de allra högsta posterna? Vem orkar bli mediernas måltavla? Vem orkar bedömas mer efter utseende än kompetens?

Sveriges första kvinnliga statsminister är inte vald än. Det är i dag svårt att ens frammana ett namn på någon som skulle kunna vara en möjlig kandidat i framtiden. Hon skulle, rimligen, behöva företräda ett av de två största partierna. Alltså vara moderat eller socialdemokrat.

Men ingen kvinna har på riktigt allvar lyfts i diskussionerna om tänkbara efterträdare till Fredrik Reinfeldt. Och Stefan Löfven är ju praktiskt taget nyvald.

Men det är klart hon kommer.

Mer läsning

Annons