Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

EHRLING: Polisbrutalitet i USA är ingen "svart" sak – det är allas problem när en grupp diskrimineras

När Hotell Adolphus invigdes 1912 var det med sina 22 våningar Dallas och Texas högsta byggnad. Här har både amerikanska presidenter och brittiska kungligheter bott. I dag gulnar tapeterna och heltäckningsmattorna borde bytas ut. Åt alla håll har staden växt upp – och förbi. Med lite tur bor man nu lika billigt här som på någon av de stora själlösa hotellkedjorna. Självbilden hos den åldrande skönheten är dock utan minsta skavank. The Adolphus är stolt amerikansk sydstatslyx. Enorma marmorgolv. En pianobar där ensamma affärsresenärer dricker sina melankoliska drinkar. Tre restauranger, varav endast ”saloonen” tar emot reströtta svenska journalister i chinos och vita tennisskor.

Annons

Polisman W. C. Humphrey och medborgarrättsaktivist Kristen Duncan förenas i sorg efter attacken på polis i Dallas. (Ting Shen/The Dallas Morning News via AP)

Jag hade just packat upp när ljudet av visselpipor letade sig upp på 19:e våningen. Långt därnere på gatan tågade demonstranter i fladdrande blåljus. Jag släppte allt, tog mig ner och följde den skräniga megafonen mot mitt första möte med USA:s i dag starkast brinnande medborgarrättsliga rörelse.

Först framme i en ödslig park i Dallas finansdistrikt kunde jag urskilja de handskrivna plakaten: "Sätt mördarsnutarna på kåken!", "Bort med rasistpoliserna!". Ropen ekade mellan skyskraporna: Black Lives Matter!

Detta var den 23 oktober 2014 vilket, visade det sig, hade utropats till en nationell dag för samling mot polisbrutalitet. Bakgrunden var dödsskjutningen av Michel Brown i Ferguson utanför St. Louis den 9 augusti samma år, det då mest uppmärksammade fallet av en afro-amerikansk man vars unga liv släckts av polisvåld.

Hundratals liknande berättelser om vad som i efterhand framstått som övervåld fick efter Browns död förnyad uppmärksamhet och med snabb organisering över sociala medier fylldes landet över gator och torg av människors frustration och sorg.

Rörelsen, samlad under parollen ”Black Lives Matter”, har sedan dess kommit att sätta sin tydliga prägel på det amerikanska samhället. Såväl politiker som polismyndigheter har tvingats till självrannsakan och löften om nya åtgärder och förändrade arbetssätt. De populärkulturella uttrycken till stöd för rörelsens sak har varit oräkneliga.Men lika lite som sociala oroligheter i vissa svenska förorter, så kallade ”utanförskapsområden”, vilka ibland kommit att utmynna i våld mot polis och annan räddningspersonal, så löses den här typen av samhällsutmaningar i en handvändning. Den amerikanska polisbrutaliteten återfinns i en komplex verklighet.

Rasism och främlingsfientlighet, vilket leder till att polis ofta stannar och, ibland med tragisk utgång, bryskt konfronterar afro-amerikaner, är bara en del i förklaringen. In spelar också den bland unga afro-amerikaner utbredda – och alltså till del motiverade – rädslan för polis. En känsla som ofta slår över i hat. Påverkar gör också de slappa amerikanska vapenlagarna, som gör att polis tvingas förutsätta att det i varje stoppat fordon finns ett vapen som när som helst kan komma att riktas mot dem. Problemen bottnar inte minst i att afro-amerikanska grupper tillhör det amerikanska samhällets mest socialt utsatta, samt att allt fler tycks uppleva att den "amerikanska drömmen” – klassresan – är utom räckhåll.

I torsdags kväll samlades människor i Dallas, som så många gånger förut, till marsch mot polisbrutalitet. Denna gång med målet Belo-parken, belägen intill Hotell Adolphus.Av rapportering från demonstrationen framgår att det började som nära nog en idealbild av en demokratisk samling: Röster blev hörda och samhällsproblem belystes, allt under god ordning. Sedan kom terrorn när en man, tidigare amerikansk soldat, öppnade eld och mördade fem polismän och skadade ytterligare sju samt två civila.

Det är ännu för tidigt för att säga vilken betydelse dådet kommer att ha för Black lives matter-rörelsen, poliskåren och amerikansk politik i stort. Tidiga rapporter har vittnat om landsomspännande demonstrationer mot våldet. Men detta var så klart det sista som behövdes i det redan så upptrissade politiska tonläget i USA. För hur absurt det än må låta i en svensk kontext så använder förespråkarna av generösa vapenlagar ofta den här typen av attentat som argument för varför man, på ganska lösa boliner, ska få bära vapen på stan. Hade det bara funnits fler vapen närmare tillhands så hade gärningsmannen snabbare gått att stoppa, lyder resonemanget.

Ska man dra en enda lärdom av de senaste årens amerikanska samling mot polisbrutalitet så är det att ska man uppnå förändring så måste det betraktas som ett problem för alla medborgare i ett samhälle om en minoritetsgrupp utsätts för onödigt våld och lidande. Likt i tidigare framgångsrika amerikanska "regnbågsallianser" är uppslutningen här mycket bred.

Under min varma Dallasnatt för snart två år sedan var huvudarrangören för demonstrationen ”Mothers Against Police Brutality” ("Mammor mot polisbrutalitet"), en organisation ledd av Collette Flanagan, en medelålders kvinna vars son Clinton Flanagan föll offer för en polisskjutning i Dallas i mars 2013. I megafonen hördes också representanter för flera andra amerikanska medborgarrättsgrupper, feministiska nätverk, baptistkyrkan, den amerikanska motsvarigheten till PRO och organisationer som företräder den amerikanska ursprungsbefolkningen.

Efter torsdagens skott i Dallas fylldes sociala medier av strax innan dådet tagna bilder av leende demonstranter poserade tillsammans med lika leende polis. När kulorna ven genom luften ställde sig polisen framför demonstranterna, som sköldar för demokratin. När röken lagt sig visade det sig att det var poliserna som var föremål för attacken.

Bilderna från lugnet där i parken, strax innan helvetet bröt lös, visade inte motståndare på varsin sida, utan medmänniskor som var överens: Det här är vårt gemensamma problem.

Jag ser bilderna och tänker på en ramsa som Collette Flanagan ledde meddemonstranterna i.Hon sa: Varje lokalsamhälle.

De svarade: Tillsammans!

Mer läsning

Annons