Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det räcker inte meddrömmar om klassresor

Få idéer håller ett lika fast grepp om fantasin som tanken på personen som börjar med två tomma händer och sedan arbetar sig upp till samhällets topp. Det är inte bara en amerikansk dröm, även i Sverige låter vi oss inspireras och ser med rätta möjligheterna till klassresor som ett av de viktigaste måtten på ett gott samhälle.

Annons

Men ibland är det som om berättelserna om enskilda personer som mot alla odds lyckats som företagare, ledande akademiker eller politiker, skymmer sikten för vad som är viktigt om vi vill åstadkomma ett samhälle där ens chanser i livet inte avgörs av vilka föräldrar man har.

Ett exempel är socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons (M) artikel på torsdagens DN Debatt om att svensk fördelningspolitik i framtiden borde bygga på "inspirerande klassresor", snarare än "transfereringar som a-kassa och sjukförsäkring".

I realiteten har den svenska välfärdsstaten varit betydligt bättre på att skapa förutsättningar för klassresor än drömmarnas land i väster. I Sverige, och i de andra nordiska välfärdsstaterna, kan en betydligt mindre andel av inkomstskillnaderna i en generation förklaras av inkomstskillnaderna i föräldragenerationen.

Men den svenska skolan blir allt sämre på att ge barn med olika social bakgrund likvärdiga utbildningar. Samtidigt ökar inkomstskillnaderna, vilket kan påverka den sociala rörligheten negativt. Andelen inkomster som tillfaller de fem procenten med högst inkomster har stigit kraftigt samtidigt som andelen relativt fattiga, med en inkomst under 50 procent av medianinkomsten, har ökat från sex procent i början av 1990-talet till tolv procent 2009, konstaterade tankesmedjan SNS i en undersökning häromåret.

Ibland påstås att ökningen av den relativa fattigdomen inte är ett problem så länge alla får det bättre i absoluta tal. Ett sådant perspektiv bortser dock från effekterna av att ställas vid sidan av det som i samhället uppfattas som normalt. När skolan exempelvis förväntar sig att barnen har tillgång till en dator hemma, hamnar de som inte har råd ohjälpligt efter. I stället för att bli ett instrument för klassresor riskerar skolan att befästa socioekonomiska skillnader.

Inte heller går det att som socialförsäkringsministern avfärda a-kassan och sjukförsäkringssystemens betydelse för social rörlighet. Fungerande socialförsäkringar underlättar omställningar och gör att arbetslöshet eller sjukdom inte behöver vara en katastrof för den enskilde och dennes familj. När allt färre, som idag, kvalificerar sig för ersättning och i stället hänvisas till försörjningsstöd ökar i stället risken att människor hamnar i den typ av långvarig social utsatthet som riskerar att gå i arv.

Visst kan drömmar inspirera. Men det räcker inte om vi vill ge alla chansen till ett bättre liv.

Svend Dahl

Mer läsning

Annons