Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

Desperationen lyser igenom

Annons
Torsdag 13 december

Desperationen lyser igenom

Att det inte finns någon kraft kvar i det liberala ledet blir alltmer uppenbart. Lars Leijonborg överlevde det folkpartistiska landsmötet och omvalet till partiordförande i oktober. Men politiskt går det bara inte.

Numera är det bara inom skolpolitiken Lars Leijonborg och Jan Björklund ens orkar uttala sig, men precis som tidigare ger de ett nästan paniskt - och kanske även ett pavlovskt - intryck när de huvudlöst kastar ur sig kritiska kommentarer i samma ögonblick skolminister Ingegerd Wärnersson öppnar munnen. Allt för att få lite strålkastarljus och trycksvärta.

Skolministern har varit lite tandlös i skoldebatten under de senaste åren. Hon har inte lyckats vara med när det händer och har inte klarat av att formulera tydliga ställningstaganden då problem lyfts fram, som nu senast angående mobbing i skolorna.

Hon lyckades för ett par år sedan föräras RFSL:s homofobpris. Bisarrt för de flesta som kände till hennes omfattande arbete med att förbättra homosexuellas situation i skolan. Det hade RFSL, för att inte tala om den breda allmänheten, dock ingen aaaning om.

Men att kvinnan har svårt att hävda sig i skoldebatten betyder inte att hon har brist på goda idéer eller förtjänar all den negativa uppmärksamhet folkpartisterna ägnar henne. Men vem kan förebrå försöket? Tisdagens opinionsredovisning visade att folkpartisterna verkar ha stabiliserat sig på rätt sida fyra procentspärren, men utan någon behaglig marginal.

Därmed krävs att ett av nästa års valfrågor blir skolan och att Lars Leijonborg gör sig synlig i debatten. Med den uppsjö liberala tidningar som finns blir det sannolikt så.

Senaste utspelet kom i går då planerna i Gymnasiekommittén om att minska utbudet av gymnasieprogram från sjutton till åtta redovisades i Dagens Nyheter.

Kommittén ska inte lägga fram sina förslag om gymnasieskolans framtid förrän i april och eventuella förslag inte bli verklighet förrän tidigast under 2005, men Lars Leijonborg fick redan nu utrymme att kräva att kommitténs arbete rivs upp.

Problemet menar han är att det nog varken är roligt eller motiverande för eleverna om ²en blivande läkare och en blivande trädgårdsmästare kommer att läsa hälften av sin tid tillsammans².

Men Leijonborg är förstås inte någon elitist; det är istället de ²praktiskt begåvande² han befarar kommer att slås ut. En strömlinjeformning av programmen, där basen blir gemensam och förgreningen sker först när en stabil grund är lagd, tycker han inte tar hänsyn till elevernas olika intressen.

Det är ett vanlig argument att låta praktiskt lagda människor slippa de mer teoretiska ämnena av omtanke. Vad bryr sig väl en blivande bilmekaniker om vilket statsskick Rumänien har? Eller i vilken världsdel staten är belägen? Varför ska de behöva känna sig dumma när de inte förstår matteproblemen när vi i stället kan förse alla ²praktiker² med varsin miniräknare?

Därigenom beslutar vi åt den blivande bilmekanikern att yrkesvalet är för alltid. Det går inte att ångra sig när man väl valt att bli bilmekaniker och därmed undantas från kraven att behärska grundläggande kunskap inom basämnena, eftersom man ändå ²aldrig kommer att ha någon nytta av den².

Skulle förhandsinformationen om Gymnasiekommitténs förslag visa sig stämma, är det i stället läge att gratulera till en bättre sammanhållen och generell gymnasieskola. Utmaningen att erbjuda ett brett urval av ämnen och undervisningstilar inom programmen utan att skapa ett a- och ett b-lag bland ungdomarna kommer att vara tuff.

Men slipper vi bara Leijonborg och vapendragaren Björklunds krav i skoldebatten i tid och otid, kanske tiden och energin kan läggas där den behövs.

Susanne Sjöstedt

Mer läsning

Annons