Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den starkaste kraften i samhället utnyttjas knappt

Få saker berör oss och upprör oss så mycket som rapporter om vanvård av våra äldre.

Annons

Oavsett om huvudmannen är privat eller kommunal, är det som om ett kollektivt äckel och förskräckelse griper tag i oss. Gott så, ty ingen människa ska någonsin utsättas för vanvård. Allra minst den människa som redan skänkt stora delar av sitt liv till nytta för oss som inte är där ännu.

Frågan är om vi inte dessutom skäms. Det borde vi, ty var höll vi hus när våra föräldrar skickades till hemmet? Många gömde sig bakom det Svenska Dagbladets kolumnist Paulina Neuding kallar tanken på välfärdsbygget som ett medmänskligt ansvar outsourcat till staten – när vi betalar vår skatt är det som om omtanke dras direkt på lönen. Vi behöver därför inte göra mer gott, varken för dem som står oss nära eller för främlingar i nöd.

Det märks till exempel i Tillväxtverkets rapport om ideella producenter av välfärdstjänster. Sverige innehar här en bottenplacering, långt från länder som Holland och Tyskland, och i sällskap endast av stater fortfarande skymda av den järnridå de en gång befann sig bakom. Svensk omsorg expedieras av primärkommuner, sekundärkommuner – och av privata utövare i ohelig allians med de förra två. Staten och marknaden finns där, men civilsamhället har fortfarande litet att hämta. Den kanske starkaste kraften i ett samhälle, att människor tar ansvar för varandra genom att donera sin tid och sina pengar, utnyttjas knappt alls.

Delvis beror det förstås på att en stor offentlig sektor tränger bort frivilliga alternativ. En massiv stat kräver dessutom ett skattesystem vars effekter bland annat innebär att det är mer förmånligt att sponsra idrott, åka på utlandskonferens eller placera pengarna strategiskt, än att skänka dem till Röda korset. Slutligen styr det offentliga med upphandling snarare än med valfrihetssystem, något som de ideella organisationerna i rapporten ser som det största problemet.

Det kan vi förstås göra något åt. Lagen om valfrihetssystem kan användas oftare – och lagen om offentlig upphandling mer sällan. Avdragsrätt kan införas för donationer från företag och utökas för gåvor från privatpersoner. Tydliga reformer som borde tilltala både den som motsätter sig vinstintresse och den som längtar efter mer idealitet i välfärden. Men en fråga kvarstår förstås ändå: Varför tar inte fler själva hand om sina äldre?

Även här spökar förstås det till staten outsourcade medmänskliga ansvaret. Teoretiskt i det att vi redan gjort vårt varje gång skatten dras från lönen, och praktiskt eftersom höga skatter motverkar sparande och få därför tycker sig ha förmögenhet nog att ägna arbetsföra år åt omvårdnad av sina äldre släktingar. Vi har helt enkelt inte råd att gå ner i arbetstid för att vårda.

Det är mig dock inte främmande att dra det ett steg längre: Är det en rättighet att bibehålla ens nuvarande levnadsstandard även när en närstående behöver en?

Ta hand om varandra.

Fredrik Westerlund

Fredrik Westerlund är IT-konsult och fri skribent.

Mer läsning

Annons