Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De anonyma bidragen är bara en del av problemet

Frågan om anonyma partibidrag har återigen blivit aktuell efter att EU-kommissionen haft synpunkter på den svenska ordningen där det är fritt fram att stötta partier ekonomiskt utan att redovisa det offentligt. En ordning som anses öka risken för korruption.

Annons

Den upprepade internationella kritiken, från bland annat den europeiska antikorruptionsorganisationen Greco, har satt press på partierna. Men det tycks vara oerhört svårt att enas om gemensamma spelregler. Riksdagspartierna, med undantag för Sverigesdemokraterna, har förhandlat med varandra utan att samtalen kunnat landa i någon form av "gentlemen's agreement" kring hur partifinansieringen ska skötas, utöver överenskommelser om öppen redovisning av större gåvor.

Förutom regeringens nyligen presenterade proposition finns nu även ett rödgrönt initiativ där man vill ställa anonyma bidrag mot rätten till statligt partistöd, något som i praktiken skulle fungera som ett förbud.

Det är naturligtvis högst beklagligt att partierna inte lyckats nå samsyn om hur partibidragssystemet ska vara uppbyggt, oavsett om det gäller frivilliga uppgörelser eller ny lagstiftning, men det är heller inte förvånande. Partistöden måste förstås som mer än bara direkta monetära transaktioner mellan partier och enskilda givare. Inte minst handlar frågan om hur "fotarbete" av parterna närstående organisationer ska värderas. Exempelvis måste olika former av arbetsinsatser i samband med valrörelser rimligtvis också ses som partistöd. Naturligtvis är även sådana stödinsatser av stort faktiskt och ekonomiskt värde för partierna, men betydligt svårare att ringa in lagstiftningsmässigt.

Just frågan om partiernas samröre med närstående organisationer finns det särskilda skäl att diskutera i sammanhanget. Kampanjer och intresseorganisationer hjälper ofta partierna betydligt mer än vad direkt ekonomiskt stöd från enskilda givare. Anonyma partibidrag är knappast den mest effektiva metoden om man vill påverka politiken i grunden. Den svenska parlamentariska demokratin är robust i det avseendet att den bygger på ett brett engagemang och ett starkt civilsamhälle. En majoritet av partierna har dessutom formats av sina medlemmar under decennier.

Det finns även skäl att lyfta gränsdragningsproblematiken mellan partibidrag i sakpåverkande syfte och bidrag som är att klassificera som ren filantropi, kanaliserat via partierna, som syftar till att stärka politiskt idéarbete mer allmänt.

Grundläggande är även att värna individens rätt att delta i det politiska arbetet på egna villkor. Det ska naturligtvis vara möjligt att vara betalande medlem i ett parti utan att behöva skylta med det.

Frågan om partifinansiering handlar heller inte enbart om externa medel, som kommer partierna till del, utan även om hur partierna använder och fördelar sina resurser internt. Ett allvarligt problem är hur regionala eller kommunala partistöd slussas inom partiorganisationerna, att offentliga medel som avsatts för att stärka det lokala demokratiarbetet hamnar i centrala valkassor.

Även denna bild är viktig att ha med sig när politiska företrädare nu söker uppmärksamhet genom att ropa på hårdare lagar och strängare regler.

Mer läsning

Annons