Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför får Gabriel Wikström inte till det

/
  • Gabriel Wikström (S) har en viktig men otacksam roll.

Annons

Jag tycker synd om Gabriel Wikström.

Jag vet att det just nu är fri jakt i sociala medier på folkhälso-, sjukvårds- och idrottsministern (uppdragsportföljen från helvetet, skall tilläggas, men vi återkommer till det) och det går inte att förneka att det är lite småroligt. Min sympati för Wikström växer dock för varje dag.

Det såg ju så bra ut till en bra början.

När Gabriel Wikström presenterades som statsråd i oktober 2014 var det många i det borgerliga lägret som ondgjorde sig över att en påläggskalv från SSU-leden blivit minister innan han ens hade hunnit fylla 30. Det många förbisåg var dock att Wikström var betydligt äldre än sina då 29 år; det kändes lika fel att se Gabriel Wikström prata med ungdomar iförd t-shirt på ett SSU-läger som att se gamle Metallbasen Leif ”Blomman” Blomberg utan rutig skjorta och skinnväst. Gabriel Wikström passar bäst i kostym, på ett departement, tillsättandes en och annan statlig utredning (att han på köpet blivit en sexsymbol i Turkiet av alla ställen, det är bara en bonus).

Om det var ett medvetet val av statsminister Stefan Löfven att ge Wikström ett av de mest otacksamma uppdragen i regeringen, eller bara ett tecken på hur oförberedd Löfven var på regeringsmakten, det får vi låta vara osagt. Schysst var det i alla fall inte.

Idrottsfrågorna är hyfsat enkla att hantera, då det mesta är delegerat till idrottsrörelsens paraplyorganisation Riksidrottsförbundet. Eftersom väldigt få vet vad en idrottsminister gör, förutom att göra idrottsrörelsens företrädare besvikna eftersom man anser sig ha rätt till mer pengar – detta samtidigt som idrottsrörelsens kritiker blir besvikna eftersom idrottsrörelsen får så mycket pengar – så är kritik alltid att vänta. Idrottsminister Wikström kan påverka de svenska OS-deltagarnas insatser lika lite som du och jag, men räkna med att krav kommer att resas på att Wikström ska agera om medaljerna uteblir i Rio…

Sen har vi den där lilla pucken med sjukvård och folkhälsa.

Sjukvården, detta hett omdebatterade politikområde ansvarar de skuldtyngda och misskötta landstingen för, men givetvis ska vi ha ett statsråd som kan ta lite smällar för det som landstingspolitikerna misslyckats med.

Och så folkhälsan…

Att infoga ordet ”folk” i politiska titlar eller myndighetsnamn är att be om problem. Det osar, nej, stinker, intrång i människors privatliv. De östtyska vibbarna blir helt enkelt lite för starka (folkhälsa heter för övrigt Volksgesundheit på tyska, men försök nu att låta bli att tänka på hur Gabriel Wikström skulle låta om han höll ett tal på tyska om kardiovaskulär gruppträning eller hur många samlag medelsvensson har per år).

När Gabriel Wikström pratat om att ”sitta är det nya röka” och att det är dags för en ny befolkningsstudie av människors sexvanor har sociala medier exploderat i ett – ofta väldigt underhållande – ironiserande över Gabriel Wikström.

Det är bara den här lilla detaljen att statsrådets huvud ganska ofta träffar rätt på spiken…

”Sitta är det nya röka” är inget som Gabriel Wikström hittat på. Det är ett uttryck som använts i flera år, då forskningen visat att ett av de största hoten mot människors hälsa i dag är våra allt mer stillasittande liv.

Och en studie av sexvanor? Sjukvården jublar, ungdomsmottagningarna är tacksamma, forskarna klappar händerna av förtjusning och nej, självfallet handlar det inte om att staten ska in och reglera när, var och hur folk ligger med varandra. Studier är inte samma sak som styrning.

Men Gabriel Wikström kan dock inte säga eller göra något utan att det uppfattas som att han kliver över alla tänkbara gränser och sovrumströsklar.

Forskare kan med emfas slå fast att sitta är det nya röka, och det finns gott om sådana forskare både utanför och innanför landets gränser, exempelvis Maj-Lis Hellénius på Karolinska Institutet och Elin Ekblom Bak på GIH. Gabriel Wikström kan det inte.

Sjukvården, organisationer i civilsamhället som arbetar med sexualpolitiska frågor samt hela Sveriges journalistkår – som ser fram emot att producera tusentals ”så ofta får din granne ligga”-artiklar – kan samfällt ropa efter en större befolkningsstudie rörande sexvanor. Gabriel Wikström kan det inte.

Det här är bara delvis Gabriel Wikströms fel. Visst har han har sagt saker som landat helt fel, missat ett par bra tillfällen att hålla tyst och hålla sig undan – ett statsråd ska aldrig någonsin göra knäböj i uppfostrande reklamkampanjer – samt alldeles för ofta gett intrycket av att regeringens folkhälsopolitik handlar mer om att kontrollera, styra och jäklas än att forska, förebygga och hjälpa.

Men folkhälsopolitik är svårt.

Det som applåderas när det sägs av en forskare blir lätt förmynderi när en politiker säger det. Det som framställs som hälsofrämjande när en kändis säger nej till sprit, cigaretter eller vad det nu må vara, det blir paternalism när ett statsråd föreslår samma sak.

Gabriel Wikström får ha det i åtanke när han har nästa utvecklingssamtal med statsminister Löfven, och kanske be om något enklare och mer avslappnande att komplettera idrotts- och sjukvårdsfrågorna med.

Kanske att lotsa Sverige in i Nato eller få till en utbyggnad av kärnkraften?

Mer läsning

Annons