Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Då osäkrar jag revolvern

/
  • När nån talar om behov av

När jag hör uttrycken "medfinansiering" och "tydliggör det offentliga åtagandet" vill jag – med en omskrivning av det bevingade ordet – osäkra den revolver jag inte äger.

Annons

I skydd av etiketter som exempelvis "medfinansiering" rullar det fram en agenda som gör den svenska välfärden mindre generell och mer anpassad till högre inkomsttagares villkor.

Ta kravet på att "tydliggöra det offentliga åtagandet".

Det är naturligtvis bra att vi, inför växande välfärdsbehov, gör klart för oss vad stat och kommun ska stå för och vad vi måste klara på egen hand.

Men alltför ofta är utgångspunkten ideologiskt färgade påståenden som i hög grad kan ifrågasättas.

Den första är att skattepengarna inte längre räcker till för att betala välfärden.

Varför inte? Våra inkomster väntas ju öka i samma takt som tidigare. Vi kan sätta av resurser till en växande gemensam välfärdssektor och ändå lägga lika mycket på ökad privat konsumtion.

Vad som ofta menas när man säger att det offentliga åtagandet måste tydliggöras är i själva verket att det offentliga åtagandet måste minska.

Moderaterna har redan framgångsrikt styrt in på det spåret. Skatter och avgifters andel av våra samlade inkomster väntas minska till 43,5 procent 2014, en nedgång på 5 procentenheter sedan 2006.

Vi är inne i en ond cirkel: Sänkta skatter leder till sämre välfärd, som leder till krav på fler privata lösningar (för skattepengarna räcker ju inte till), som leder till krav på ännu mer sänkta skatter så att "vi" (= de som har råd) kan satsa på privata lösningar. Gradvis urholkas den offentligt finansierade välfärdens innehåll.

"Medfinansiering" har blivit ytterligare ett sätt att snabba på den här utvecklingen.

Människor antas framöver vilja lägga en allt större del av sin konsumtion på välfärdstjänster (plötsligt finns alltså pengar till välfärden om den enskilde får betala till sig själv).

Tanken med medfinansiering är att den som har råd ska kunna köpa tilläggstjänster till det offentliga utbudet, skaffa sig extra kvalitet genom att betala ur egen ficka.

Det är knappast kontroversiellt om det gäller extra service i hemtjänsten. Men inom skola, sjukvård och äldreomsorg?

Om man betalar extra, ska man kunna få en dyrare och bättre lins vid gråstarrsoperation? Ska en offentligt finansierad äldreomsorgspeng kunna användas som grundplåt till ett bättre och lyxigare boende?

I båda fallen minskas ju resurserna till den gemensamma välfärden.

Ju mer vi kommer in på områden som är vitala för hälsan desto mer främmande känns medfinansieringen. Kan vi tala om vård på lika villkor om vissa patienter får betala sig till bättre behandling inom den offentliga vården?

Jag påstår inte att det finns några enkla lösningar på de här frågorna Men vill vi ha en generell välfärd garanteras den bättre av skattefinansiering än av medfinansiering.

Peeter-Jaan Kask

Mer läsning

Annons