Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Clinton är en av de bättre presidentkandidaterna på länge

/

Annons

Madeleine Albright beskriver i sina starka, läsvärda och på flera sätt högaktuella memoarer "Madam Secretary" vilket intryck talet gjorde på dem som var närvarande den 5 september 1995, vid FN:s fjärde världskonferens om kvinnor i Peking.

Albright, som själv var på plats i egenskap av USA:s FN-ambassadör, kallar anförandet a stunner, vackert skrivet och kraftfullt framfört.

Applåderna efteråt, minns hon, kom i vågor. Och en amerikansk journalist, annars inte särskilt välvilligt inställd, betecknade det erkännande som an out of the ballpark home run.

Faktum är att få har hållit ett mer uppmärksammat feministiskt tal än Hillary Clinton gjorde i Kina på hösten 1995. Det hör hemma i varje samling av efterkrigstidens viktigaste politiska anföranden. Och det har i efterhand setts som en betydelsefull inspirationskälla, till och med något av en vändpunkt, i arbetet för kvinnors rättigheter runt om i världen.

Om man ser inspelningen eller läser manus, ännu i dag, över tjugo år senare, är det lätt att förstå varför.

Hjärtpunkten i talet, en sammanfattning av hela konferensen, var de ofta citerade orden:

Om ett enda budskap går ut från den här konferensen, låt det bli att mänskliga rättigheter är kvinnors rättigheter och kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter, en gång för alla. Vi får inte glömma att till de rättigheterna hör rätten att tala fritt - och rätten att bli lyssnad på. Kvinnor måste ha rätten att delta fullt ut i sina länders sociala och politiska liv, om vi vill att frihet och demokrati ska frodas och bestå."

De har inte tappat i skärpa eller relevans sedan dess. I avslutningskapitlet "Human Rights: Unfinished Business" i boken "Hard Choices" från 2014, valde Clinton, som så ofta, att lyfta fram just det framträdandet, och skrev bland annat:

Jag kunde aldrig ha förutspått vilket brett och stort genomslag det här tjugoen minuter långa talet skulle få. Under nästan tjugo års tid har kvinnor runt om i världen citerat mina ord för mig, eller bett mig att signera ett exemplar av talet, eller delat med sig av sina personliga berättelser om hur det inspirerade dem att arbeta för förändring.

Hard Choices var förstås lika mycket en tillrättalagd kampanjbok som en utrikesministers minnen. Men på den här punkten hade Clinton fog för sina ord.

Hennes tal i Peking hade också en annan udd, riktad mot de kommunistiska makthavarna i Kina. När hon kom till följande passage rådde ingen tvekan om vilka som avsågs.

Låt mig vara tydlig: Frihet innebär rätten för människor att samlas, organisera sig och debattera öppet. (...) Det innebär att man inte skiljer medborgare från deras nära och kära och fängslar dem, behandlar dem illa, eller nekar dem deras frihet och värdighet på grund av att de fredligt uttryck sina idéer och åsikter.

Inte undra på, skriver Albright, att kinesiska medier exkluderade det ur sin rapportering.

***

När man hör bedömare 2016, även i Sverige, slentrianmässigt påstå att Hillary Clinton inte är någon vidare talare, att hon inte kan engagera och gripa tag, att hon saknar idéer, att hon är överdrivet kalkylerande, att hon inte har någon politisk själ, så är det en märklig form av historielöshet som babblar på i okunnighet och ignorans.

Clinton har hunnit bekänna ideologisk och politisk färg mer under sitt liv än de flesta amerikanska presidentkandidater genom historien.

USA brottas, precis som Europa, med stora, svåra, ödesmättade frågor kring framtidens arbetsmarknad, välstånd, globalisering, teknik, handel, miljö, säkerhet, demokrati, mångfald, tolerans och utbildning. Clinton har inte, ur ett liberal perspektiv, enbart tilltalande svar på de frågorna. Men det finns ett antal härdade, konsekventa, trovärdiga tyngdpunkter och prioriteringar i Clinton världsbild och samhällsanalys, som bestått relativt intakt under flera årtionden och som gör henne lämpad att leda USA de kommande fyra åren.

Samtidigt har det republikanska partiet rasat ihop på ett sätt som inte ens dess hårdaste kritiker trott var möjligt för några år sedan.

Ändå har det nästan blivit något av en sanning det senaste året att Hillary Clinton skulle vara en dålig, frånstötande presidentkandidat. Osympatisk, korrumperad och själlös. Valbar bara på grund av motståndarens bottenlösa plumphet, rasism och inkompetens.

Jag har svårt att förstå frenesin med vilken den beskrivningen görs.

Självklart finns det, efter hennes decennier i den högsta politiken, mycket att invända mot i Clintons historia och insatser. Visa mig den ledande politiker för vilket det inte gäller.

Givetvis är hon maktlysten, beräknande, floskelrik och brutalt ambitiös. Tveklöst är hon beredd att gå långt för att nå sina mål. Visa mig den amerikanska president, även bland de allra mest upphöjda och hyllade, som inte varit det.

Och nog finns det korrumperade gråzoner så det räcker i den clintonska politiska dynastin. De har smutsat ner sig. De har tagit betalt. De har skrivit sina egna regler. Kanske mer än vad en del politiker behövt göra som kunnat vila från början i förmögna arv och ursprung.

Hillary Clinton är ingen ängel, och inte någon kandidat att ha illusioner om eller klistra upp idolporträtt på. Herregud, vilken politiker är det? Vilken värld lever de i som först år 2016 upptäcker att amerikansk presidentpolitik är kletig och rå? Clinton ska kritiseras för det lika mycket som alla andra medskyldiga, men i praktiken får hon klä skott för det mer.

Donald Trump – obalanserad, vulgär, omdömeslös, okunnig och fördomsfull, i gränslandet mellan flera av vår tids extrema strömningar – vore en katastrof som president. Men Hillary Clinton kan entusiasmera och tål att stödjas av fler skäl än så.

Om man räknar in sådana obetydliga faktorer som kunskap, kompetens, erfarenhet, omdöme och balans, är hon en av de bästa kandidaterna i ett amerikanskt presidentval på länge.

Mer läsning

Annons