Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bokslut för Bosse-Göran

Annons
Fredag 7 juni

Bokslut för Bosse-Göran

Innevarande mandatperiod i riksdagen är snart över. Dags för ett bokslut över fyra år med förbundskaptenerna för svensk ekonomisk politik, tandemparet Bosse-Göran (Ringholm-Persson).

En titt i tabellerna imponerar.



Tillväxten 1998-2001 blev för Sverige i genomsnitt 3,2 procent per år, mot 2,7 för euroområdet.

En halvprocent högre tillväxt per år betyder mycket. Kräftgången i välståndsligan har stoppats och förutsättningarna för avancemang uppåt är goda.

Arbetslösheten har under samma tid minskat från 6,5 procent till 4. Genomsnittet för de fyra åren är 5,2 jämfört med euroområdets 8,0 (för full jämförbarhet med euroländerna måste dock Sveriges arbetslöshetssiffra justeras upp 1- 1,5 procent, men blir ändå klart lägre).

De offentliga finanserna är som bekant en stark gren för Sverige. Vi har haft överskott på i genomsnitt 3,0 procent av BNP per år 1998-2001. Euroländernas underskott under samma tid var 1,2 procent.

Tillståndet i de utrikes affärerna mäts i bytesbalansen. Vårt överskott motsvarade 3,4 procent av BNP, medan euroländerna bara nådde 0,4 procent.

Inte undra på att utländska bedömare tycker den svenska ekonomin är urstark. Den positiva bedömningen avspeglas också i att de långa räntorna sjunkit till i nivå med räntorna inom euroområdet. Nyckeltalen talar för att Sverige egentligen borde haft ännu lägre räntor.

Till allt detta kan läggas att hushållen äntligen fått del av förbättringarna i ekonomin. De disponibla inkomsterna beräknas öka med hela 5 procent i år. Men de föregående årens ökning på 2,5-3 procent har inte varit fy skam de heller.

Så långt ser det väldigt bra ut.

Men nyckeltalen säger inte allt.

Bakom den starka offentliga ekonomin finns en försvagad offentlig sektor. Nu satsar regeringen betydande belopp på att fylla igen en del av hålen, men satsningarna har dröjt och under tiden har sprickorna i välfärden vidgats.

Den kamerala budgetsaneringen stod alltför länge i centrum för regeringens ekonomiska politik.

Och även om de flesta hushåll fått det bättre betyder det inte att alla fått det bra. Inkomstklyftorna har ökat starkt under de senaste åren. De rika har dragit ifrån och ensamstående med barn och arbetslösa har först på sistone återfått den ekonomiska standard de hade före krisen.

Näringspolitiken har formellt handlagts av näringsdepartementet, men i realiteten har finansdepartementet styrt med sina veton. Det har fått till följd att viktiga skattefrågor för småföretagare dragits i långbänk. Bristen på klara besked och bristen på handling har skapat onödig irritation.

Motorn i de senaste årens tillväxtlyft har varit telekomindustrin. Nu hackar den betänkligt, vilket gör behovet av fler nya små- och medelstora företag och en aktiv näringspolitik ännu mer uppenbart.

Bosse-Göran kan uppvisa klara och tydliga positiva resultat av sina fyra år som ledare för den ekonomiska politiken. Men betydelsefulla minus drar ned helhetsintrycket. Därför kan det inte bli allra högsta betyg.

Men ett starkt vg (väl godkänt) är det värt.



Peeter-Jaan Kask



Krönika:

Schyman=Le Pen=Lundgren?

På Dagens Nyheters debattsida skriver statsvetaren Olof Pettersson under söndagen om "högerpopulismens" frammarsch i Europa. Sådana analyser har det gjorts otaliga sedan Le Pen vann stora framgångar i franska presidentvalet och Pim Fortuyn mördades i Nederländerna.



Det intressanta med Olof Petterssons artikel är att han utifrån den senaste forskningen (bland annat Jens Rydgrens avhandling om Nationella Fronten i Frankrike) söker ett svar på frågan vad som är högerpopulismens kärna.

"Populismen i dagens europeiska tappning bygger på en antipolitisk inställning. Politik handlar om att lösa komplicerade samhällsproblem, att hantera värdekonflikter och att ställas inför dilemman och avvägningsproblem. Men populismen förenklar problemen intill karikatyrens gräns och har därför en fördel i det ytliga mediesamhället. De högerpopulistiska partierna frestar med enkla svar: stoppa invandringen och släng ut politikerna, så löser det sig.

Dessa paroller har uppenbarligen en resonansbotten inom delar av den europeiska väljarkåren. Stödet är särskilt stort bland det postindustriella samhällets förlorare.

Bakom rösten på Le Pen, Hagen och Haider ligger många gånger en känsla av maktförlust.



Den enskilda individen känner inte längre att han eller hon kan påverka samhällsutvecklingen. Protesten riktas mot "dom där uppe", den diffusa och undflyende makten."

Så beskriver Pettersson orsakerna till att miljoner människor i Europa valt att lägga sin röst på högerextrema partier som Nationella Fronten eller Dansk Folkeparti.

En viktig fråga i sammanhanget är varför Sverige avviker. Sedan Ny Demokratis kollaps finns inget stort högerpopulistiskt parti i svensk politik.

Pettersson pekar ut det starka motståndet mot EU som en viktig del av den europeiska högerpopulismen. Den misstro mot politiker som är grunden i högerpopulismen riktas med fördel mot den övernationella nivån. Nog för att den arbetslöse hamnarbetaren i Marseille misstror den kommunala församlingen, men hur mycket lättare är det inte att för honom att misstro byråkraterna i Bryssel?



För en tid sedan anklagade före detta vänsterpartisten Annika Åhnberg Gudrun Schyman för att tycka som Le Pen. Det var framförallt den oförsonliga inställningen till EU och öppenheten i Europa som Åhnberg avsåg.

Åhnberg har en viktig, men troligen oavsiktlig, poäng. En av de främsta anledningarna till att ett högerpopulistiskt parti i Sverige aldrig lyckats exploatera den skepsis som finns mot EU är att vänsterpartiet och miljöpartiet redan fört den debatten. Hur annorlunda hade inte landskapet sett ut om alternativet till socialdemokrater och moderater i Europafrågan endast varit Sverigedemokraterna?

Därför bör vi nog vara tacksamma för vänsterpartiets populistiska och inskränkta EU-motstånd. Utan det hade betydligt mindre rumsrena krafter utnyttjat den oro som finns för att makten ska flyttas längre från människorna. Avsaknaden av högerpopulism beror alltså, enligt detta sätt att se, delvis på förekomsten av en "vänsterpopulism" som suger upp dessa strömningar i opinionen med ett liknande budskap.



Efter att ha läst Pettersson slår mig emellertid att det också finns en annan anledning. För visst känner vi igen oss i artikelcitatet ovan. Populismen "bygger på en antipolitisk inställning" och "frestar med enkla svar: stoppa invandringen och släng ut politikerna". Byt ut orden "stoppa invandringen" mot "sänk skatten" och ni får en ganska adekvat beskrivning av vad moderata samlingspartiet sagt i tjugofem år!

Moderaterna vänder sig till en helt annan målgrupp än Le Pen eller Schyman, men budskapet att politiska problem inte ska lösas av politiker är detsamma. Så kanske beror avsaknaden av en extrem högerpopulism inte enbart på vänsterpopulismen utan på förekomsten av en rumsren, liberal, högerpopulism.

Joakim Edhborg

Mer läsning

Annons