Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

Bojkott enda lösningen?

Annons
Torsdag 4 juli





Bojkott enda lösningen?

För höga matpriser och frånvaro av jämställdhet har ett gemensamt - åtgärderna för att motverka dessa företeelser måste innefatta hot om vad som händer om aktörerna inte förmår göra det själva. Protestlistor är därför rätt värdelösa utan ett hot kopplat till dem.



De senaste veckorna har Sveriges höga matpriser varit ett dominerande inslag i medierna och i samtalen runt fikaborden. På Aftonbladets hemsida hade i förra veckan 45 500 svenskar via protestlistor krävt billigare mat.

Men frågan är hur och till vilket pris konsumenterna är villiga att åstadkomma de lägre priserna när det blir uppenbart att de stora matkedjorna inte låter sig bevekas av protestlistor allena. Vad de istället måste ställas inför är alternativen 1. få in lite mindre pengar från oss konsumenter eller 2. inte få några pengar alls.



Konsumentmakten är i detta läge starkare än vad biträdande näringsminister Ulrica Messing, regeringens ansvarige för dessa frågor, kan åstadkomma från politiskt håll. Hon har dock fastställt två åtgärder som regeringen kommer att jobba med: dels att med hjälp av konkurrensverket fastställa hur konkurrensen ser ut på denna marknad och hur den hittills rätt snedvriden konkurrensen har påverkat matpriserna, dels genom att göra det svårare för kommunerna att förhindra etableringar av lågprisstormarknader.

Vi konsumenter har dock fortfarande inte förstått att det faktiskt hänger på oss. Det är våra pengar som föder matbutikerna och hotet om att de pengarna inte längre självklart kommer dem till del är förstås det enda riktigt idiotsäkra sättet att sänka priserna.

Inför valet 1994 hotade de så kallade "stödstrumporna" att ställa upp med alternativa listor i valet för att könsfördelningen i riksdagen skulle bli jämnare. Ställda inför hotet att förlora kvinnliga väljare införde socialdemokratin varvade listor på kommunal-, landstings- och riksnivå och Sverige fick i och med det valet världens mest jämställda parlament - något som påverkat jämställdhetsarbetet positivt.



Hotet blev för socialdemokraterna så trovärdigt att ett agerande tvingades fram. Nu ligger hotet om lagstiftad kvotering och gnager på myndigheter och företags samvete, och ses förhoppningsvis så skrämmande att kvinnorepresentationen i styrelser snabbt ökar.

Ett ultimatum är alltså dubbelriktat. Den som ställer det måste vara beredd att göra sin del. Om butiken inte sänker priserna måste vi som konsumenter ha karaktär att välja bort den butiken, även om det betyder omständligare matinköp.

Nu ligger uppdraget att undersöka konkurrensförhållandena i kommunerna på Konkurrensverket, men mer effektivt vore sannolikt prisjämförelser av exempelvis kommunala pensionärsföreningar som alltid varit föregångare när det gäller protestaktioner.

Om dessa föreningar kan presentera prisjämförelser som gör det möjligt att utläsa en aktör som dyrast är möjligheterna till konsumentbojkott möjlig. Priserna skulle därför kunna sjunka även utan fler matbutiksetableringar - även om mångfald även när det gäller matbutiker är att föredra.

Susanne Sjöstedt



E-brister

Delad fyra från botten blev Kramfors kommuns hemsida i den undersökning av kommunernas e-demokrati som SKTF årligen genomför.

SKTF:s bedömning av Kramfors hemsida är att andelen uppfyllda kriterier endast är 14 procent av maximala 100. I rapporten nämns Kramfors som exempel på en kommun som kanske felprioriterar eftersom vissa av de mer "avancerade" kriterierna som sökfunktioner, en kanal för synpunkter samt länkar till tjänstemäns e-postadresser finns, men däremot inte något så grundläggande som adresser, mandatfördelning i fullmäktige eller kalendarium.

(Kramfors har däremot en förteckning av alla fullmäktigeledamöterna - minus en! - upptagen på hemsidan. Det är en utmaning att lista ut vem.)

För de sämst placerade kommunerna är SKTF:s uppmaning att sätta sig ner och tänka ut en strategi, något som de anser saknas i dag.

Eftersom möjligheterna för kommunmedborgarna att delta i den demokratiska processen begränsas av en dålig hemsida, är en satsning på e-demokratin lika viktig som på andra forum för kommunal informationsspridning. Det är svårt att se att åtgärder innan valet skulle hinna iscensättas, så vi får väl kalla det ett projekt för nästa mandatperiods politiska majoriteter.

S.S



Krönika:

Det svåra uppdraget

Från den förste juli är det Danmark som leder EU:s arbete. Det är närmast ironiskt att det nya ordförandelandet samma dag som de tar över ordförandeklubban i Unionen inför nya regler som gör det svårare att få uppehållstillstånd i landet. Ironiskt därför att Danmarks viktigaste uppgift som ordförande i EU är att ge över 100 miljoner människor medborgarskap i Unionen.

Det handlar alltså om den förestående östutvidgningen. Vid toppmötet i december väntas ett beslut fattas om när de första ansökarländerna ska kunna tas upp som fullvärdiga medlemmar i Unionen.



Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen har sagt sig vilja göra allt för att klara utvidgningen. Samtidigt växer opinionen mot utvidgningen just i Danmark.

Låt oss trots allt hoppas att Rasmussen är ärlig i sin vilja att leda utvidgningen och att han har förmågan att klara uppdraget. Förutom omvandlingen av EU till att bli mer demokratiskt, tydligt och öppet är östutvidgningen EU:s viktigaste fråga. Det handlar om att åter förena en splittrad kontinent.

Den som studerar europeisk, eller för den delen svensk, historia slås ganska snabbt av hur annorlunda världen tedde sig för tidigare generationer européer. Då var det inte alls självklart att söka sig västerut i jakt på civilisationen. Alexander den Store struntade i princip helt i Europa när han byggde sitt "världsherravälde".



Den svenska expansionen av riket gick nästan alltid österut, Finland, Estland, Livland och Gotland var svenska provinser långt före och i Finlands fall bra mycket längre än Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Sverige har varit i union med Polen, fört krig med Polen och Ryssland samt intrigerat i de ryska tsarstriderna.

När Hitler skulle bygga sitt Tredje Rike började han helt naturligt med att "ansluta" Österrike, därefter Tjeckoslovakien och Polen. Först senare vände han blickarna västerut. Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Ungern och Kroatien är för övrigt gamla historiska delar av det Habsburgska Österrike.

Efter Andra Världskriget ändrades allt detta. Det kommunistiska Östeuropa blev isolerat från Väst. Ekonomin raserades under de kommunistiska åren och det var en ekonomiskt sargad del av världen som efter "sammetsrevolutionen" 1989 sökte återförening med den västra halvan av Europa. Den integrationen kommer att ta tid.

Utvidgningen kommer att ställa många krav, såväl på ansökarländerna som på Unionen. Ansökarländerna gör nu sitt bästa för att möta EU:s krav på demokrati och marknadsekonomi. För ett ansökarland, Turkiet, kan ett medlemskap inte bli aktuellt på många år på grund av bristande respekt för mänskliga rättigheter och konflikten med Grekland om bland annat Cypern. Samma konflikt utgör helt naturligt ett hinder för Cypern, ett hinder som landet måste överkomma om man vill bli medlem.



För andra länder är det EU:s krav på prisstabilitet och juridisk konvergens som kan försvåra processen. Få tvekar dock om att medlemskapet är så viktigt för dessa länder att de, förutom Turkiet, kommer se till att vara åtminstone formellt redo när EU öppnar dörren.

Även EU kommer att tvingas till stora reformer för att klara östutvidgningen. Hittills har dessa gått trögt.

EU:s beslutsregler och konstruktionen av EU:s viktigaste institutioner är i princip fortfarande anpassade för en huvudsakligen mellanstatlig organisation med sex medlemmar. Det är svårt nog att applicera på dagens överstatliga organisation med femton medlemmar, hur ska det då inte bli med tjugofem medlemsländer? Kan verkligen varje land få en kommissionär?



Hur många röster ska varje land få i Rådet? Och vilken betydelse ska Parlamentet ha i framtiden? Det här var frågor som EU misslyckades med att svara på i Nice för ett och ett halvt år sedan. Kommer de klara av det om ett halvår?

Ett annat bekymmer är den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP. Redan i dag är den överdimensionerad. Alla är överens om att den blir helt omöjlig att upprätthålla när framförallt den polska bondebefolkningen nu blir medlemmar.

Dessvärre har Europas bönder inte varit de bästa på att anpassa sig och stora protester är att vänta, inte minst i Frankrike. Hittills har de lyckats blockera den nödvändiga omställningen av Europas jordbrukspolitik, men det kommer inte att gå hur länge som helst.

Frågorna inför utvidgningen är fortfarande många och svaren än så länge få. Om ett halvår måste vi ha dem, eller åtminstone någon form av idé om hur vi ska finna dem. Det är ingen avundsvärd sits han har, Anders Fogh Rasmussen!

Joakim Edhborg

Mer läsning

Annons