Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bilden av ett nytt Sverige

Annons
Tisdagen 25 juni

Bilden av ett nytt Sverige

Länge var Sverige ett föredöme för andra länder. Här fanns den välfärd och den höga levnadsstandard som så många människor drömde om.

Bilden av Sverige stärkte också vår egen självkänsla. Vi kände stolthet över de ekonomiska framgångarna och den utbyggda välfärden. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet blev ett dramatiskt uppvaknande. Inte bara att tillväxten backade, den nödvändiga saneringen av de stora offentliga underskotten öppnade sprickor i välfärden.

Sverigebilden förändrades, både vår självbild och den bild som förmedlades till utlandet. Den ekonomiska tillbakagången utnyttjades politiskt till kritik av välfärdspolitiken och krav på sänkta skatter och mer individuella lösningar.

Som alltid när pendeln slår från ena hållet till det andra finns risken för överslag. Sverigebilden är idag målad i överdrivet mörka färger.



Sverige ligger på en 16:e plats i OECD:s välståndsliga, det är sant, men det betyder inte att välfärden i Sverige ligger långt under den i andra OECD-länder.

Sverige är inget låginkomstland utan ett högmedelinkomstland tillsammans med en rad andra länder, bland annat de europeiska stormakterna Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien.

De ekonomiska måtten beskriver dock bara en aspekt av välfärden i ett land. Välfärd och välstånd är starkt beroende av ekonomisk tillväxt, men beror i minst lika hög grad på hur välståndet fördelas och hur mycket som avsätts till insatser för det gemensamma bästa.



Det här demonstreras tydligt när fler faktorer än BNP tas in i bilden.

Varje år brukar FN:s utvecklingsfond publicera ett globalt utvecklingsindex som baseras på BNP, medellivslängd och utbildningsnivå. I den jämförelsen rankades Sverige förra året så högt som på fjärde plats.

EU genomför en ännu mer ambitiös jämförelse av medlemsländernas välfärdsutveckling och sammanställer ett tjugotal indikatorer till ett levnadsnivåindex.

Här finns naturligtvis ett antal ekonomiska indikatorer, som BNP per capita, köpkraft per capita och arbetslöshet. Men också utbildnings, sysselsättnings, hälso- och miljöindikatorer, som till exempel utbildningsutgifter, arbetslöshet, barnadödlighet, andel av privata utgifter som går till mat, buller och luftföroreningar.

Alltsedan starten har Sverige legat i topp i EU:s jämförelse av levnadsnivån. Så är också fallet i den senaste rapporten. Den visar att avståndet visserligen krympt till de andra länderna, men Sverige 1997-1999 placerade sig som etta, strax före Danmark, Luxemburg, Holland och Österrike.



Trots att Sverige alltså inte längre tillhör EU:s toppländer när det gäller BNP per capita visar EU:s bredare mått på levnadsnivån att välfärden i Sverige fortfarande ligger i Europatopp.

Samtidigt bör det sjunkande indextalet för Sverige ändå vara en varningssignal: 1990-talets erfarenhet visar förfärande tydligt att när tillväxten går i baklås så drabbas också välfärden.

För övrigt är det just nu lätt att konstatera att när det gäller skönhet och naturupplevelser så är det inget annat land som överträffar Sverige i midsommartid.

Peeter-Jaan Kask



Rimliga krav

Carl-Erik Mähler, (s), har motionerat om frågan och nu kommer ytterligare påtryckningar från företagarna som säger samma sak: vill vi ha en levande Sollefteåkommun även utanför centralorten måste politikerna agera för att förhindra en sådan utveckling. Mähler uppmanade till utlokaliseringar av bland annat omställningsjobb och företagarna håller med.

I ett öppet brev till politikerna i Sollefteå frågar tre företagarföreningar i ytterområdena hur partierna ställer sig i denna fråga. Det är en högst rimlig förfrågan, Sollefteå kommun ställer den till regeringen hela tiden.

Dessutom är kraven företagarna ställer inte omöjliga att uppfylla: bättre vägstandard, utlokaliseringar av verksamheter från centralorten, snabb bredbandsutveckling är inte bara företagarnas angelägenhet.



Att se över de kommunala upphandlingarna är ett ofta förekommande krav från små, lokala företag. Därmed inte sagt att systemet inte förtjänar en översyn, men inte bara kommunen kan påverka lokala företags möjligheter att konkurrera, med bra förutsättningar till samverkan mellan företagen skapas även möjligheter för dem att gå samman om en större upphandling, till fördel för både företag och kommun.

Hur partierna ställer sig till uppmaningen att överlåta mer av tjänsteproduktionen inom vård och omsorg till privata entreprenörer är knivigare. Kommunen skulle ha kvar huvudansvaret för verksamheten, det kräver beredskap att ta över om entreprenören inte sköter uppdraget. Det är svårt att se att resurserna för den beredskapen finns i Sollefteå i dag, ens om någon lokalpolitiker skulle tycka att privatiseringar inom vården är rätt väg att gå.

S.S





Friår=livskvalitet?

Jag brukar inte kommentera insändare som publiceras här i tidningen. Det har alltid känts fel att angripa insändarskribenter när man som undertecknad har en hel sida att breda ut sig över, medan de får vara glada om de får plats överhuvudtaget.

Gårdagens gröna insändare får dock markera slutet på den policyn, alla fall för denna gång.

Henric Häggqvist från Grön ungdom, miljöpartiets ungdomsförbund, försöker använda Peter Forsberg som talesman för det miljöpartistiska friårsprojektet som testas under året där en anställd får ledigt med 85 procents ersättning av den 80 procentiga a-kassan medan en arbetslös kliver in och jobbar för dem.

Är man Peter Forsberg låter det säkert alldeles utmärkt. Foppa fick dock aldrig någon friårsersättning, han kvalificerar sig inte heller för a-kasseersättning eller sjukpenning. Det behöver han knappast heller.



Sanningen är ju faktiskt den att Foppa kan ta ledigt resten av livet och välja att spela golf i Ö-vik istället för att ta stryk i hockeyrinken utan att behöva ge avkall på livskvaliteter som att kunna betala hyra, äta eller köpa kläder.

Riktigt samma förutsättningar har inte den som faktiskt förväntas leva på friårsersättningen utan ett par hundra miljoner på bankkontot. För den som tjänar 17 000 kronor i månaden blir friårsersättningen ungefär 11 500 kronor brutto (och fyra tusen mindre netto). Hur uppvilande den ledige kan bli med dessa ekonomiska förutsättningar finns inte med i friårsprojketets beräkningar.

Men det var förstås inte pengarna som väckte min oro när jag läste insändaren. Det var snarare uppfattningen att sjuka människor bör ta ledigt från jobbet för att tillfriskna.

Den inställningen är inte ovanlig bland moderater som tycker att det är helt okej att lägga på extra karensdagar för att förhindra att folk stannar hemma från jobbet på grund av sjukdom. Men att de gröna ungdomarna tycker att det är bättre att folk tar ledigt när de är sjuka istället för att sjukskriva sig är oväntat, trots att moderpartiet mp varit delaktig i inskränkningar av arbetsrätten tillsammans med borgerligheten.

Peter Forsbergs skador var synliga för blotta ögat och diskvalificerade honom för spel, han hade inget egentligt val att stanna hemma och kurera sig även om han själv kunde bestämma längden på sin spelfrånvaro.



För vård- och omsorgspersonal är det inte knäskador eller utslagna tänder som omnämns i sjukanmälningarna, de har ofta slitits ut till både kropp och själ under många säsonger. Visst behöver de redan utbrända rehabiliteras och visst måste detta ske borta från arbetsplatsen.

Men ambitionen att förhindra framtida sjukskrivningar kräver något annat än ett friår. För vårdpersonalen är förstås friåret inte ens ett alternativ, arbetsgivaren måste kunna ersätta personalbortfallet och det är i dag inte möjligt för de allra flesta landsting. Det finns helt enkelt inga arbetslösa ersättare.

Friårsförsöket är därför ingen lösning. I ett samhälle där allt fler bedömer potentiella arbetsplatser efter hur riskfyllda de är, går det inte att slänga in erbjudanden om friår för att göra det attraktivare. Inte ens inom byggbranschen där lönerna ligger betydligt högre än inom vården lockas ungdomar av arbetsförhållanden som kommer att göra dem oförmögna att lyfta matkassar om 15 år.

Ingen faller längre för erbjudandet "kom och arbeta hos oss, vi kommer att slita ut dig fysiskt och psykiskt i tio år men låter dig därefter ta ett års sjuksemester där du får en ersättning långt under sjukpenningnivå"? Det har en av arbetarrörelsen influerad arbetsrättslagstiftning satt stopp för. Miniminivåer för säkerhet och arbetsmiljö höjs hela tiden.



Till det kommer vad alla undersökningar visar ligger bakom de flesta fallen av utmattningsdepressioner: makten över sin arbetssituation. Den som inte känner att hon har något att säga till om vad gäller utförandet av jobbet blir oftare utbränd. En förutsättning för att överhuvudtaget kräva sin rätt att delta i planeringen och upplägget av det egna arbetet kräver en anställningstrygghet.

Den tryggheten har miljöpartiet tillsammans med borgerligheten underminerat under innevarande mandatperiod. Makten över arbetsplatsen tycker miljöpartiet nämligen att arbetsgivaren bör ha medan arbetstagarna ska skuldbeläggas för att de blivit sjuka på jobbet genom att få uppmaningen att på egen bekostnad ta ledigt tills de är redo att prestera igen.

Miljöpartisterna kan ju kalla det livskvalitet om de vill, undrar bara hur många som håller med om den bedömningen.



Susanne Sjöstedt

Mer läsning

Annons