Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avkastning förlåter inte allt

/
  • Vårdbolaget gör, som många andra riskkapitalbolag verksamma i välfärdssektorn, miljonvinster, men betalar inga svenska skatter.

17 riskkapitalägda bolag verksamma inom den svenska välfärdssektorn betalade ingen, eller nästan ingen, skatt 2011. Och de politiska makthavarnas protester var mest ett spel för galleriet.

Annons

Indignationen kokade när det förra året avslöjades att skandalomsusade vårdbolaget Carema – trots mångmiljonvinster – betalade noll kronor i svensk skatt.

Finansminister Anders Borg satte igång en utredning för att täppa till luckorna i lagen. Det offentliga Sverige fördömde skarpt tillvägagångssättet.

Ilskan var dock mest ett spel för galleriet.

För kunskapen om vad riskkapitalbolagen höll på med saknades inte, vare sig i finansdepartementet, hos politiker eller fackliga ledare.

Under 10-15 års tid har svenska riskkapitalbolag växt till betydande ekonomiska aktörer.

I dag äger de företag som omsätter 250 miljarder kronor och sysselsätter 180 000 personer, 7 procent av alla anställda i privat sektor.

Och de har hållit på ungefär på samma sätt hela tiden: Hemlighetsmakeri, skyhöga ersättningar till direktörerna, täta förbindelser med skattesmitarområden (en färsk utredning visar att 17 riskkapitalägda välfärdsföretag betalade 0 eller nästan 0 kronor i skatt 2011!).

Svenska satsningar i riskkapitalets fonder görs till största delen med gemensamma pengar från AP-fonder, pensionsfonder och försäkringsbolag. I dessa styrelser sitter politiker, fackliga företrädare och företrädare för näringslivet.

De har vetat eller borde åtminstone ha krävt besked om riskkapitalets löner, vinster och beskattning.

Men ingen sa ett pip innan Carema-skandalen uppdagades.

För alla tjänade på affären. Riskkapitalbolagens fonder uppvisade ju högre avkastning än många andra placeringsalternativ.

Riskkapitalet sticker ut, inte bara för sin dåliga skattemoral utan också för sina extremt välavlönade direktörer.

I en artikel i Arbetet nr 39 redovisar jag uppgifter om tio ledande riskkapitalisters inkomster under de senaste fyra åren.

Granskningen visar att de tio sammanlagt tjänat ofattbara 1 384 miljoner kronor 2008-2011, det vill säga i genomsnitt 35 miljoner kronor per år och person.

Sådana fantasisummor har ingen motsvarighet någon annan stans i svenskt näringsliv. Fackliga representanter, som i andra sammanhang kräver sans och balans i lönesättningen, har nickat och hållit med.

Varför?

Därför att man prioriterat hög avkastning framför hög moral.

Men miljonregnet är inte nog. Riskkapitalets direktörer kräver dessutom att få bli beskattade med lägre skatteprocent än en vanlig löntagare genom att ta upp merparten av ersättningen som inkomst av kapital.

Trots Carema-skandalen och skattedribblerierna fortsätter på de flesta håll investeringarna i riskkapitalets fonder.

Och detta trots att vi inte vet ens om riskkapitalbolagens affärer är samhällsekonomiskt vettiga.

2008 skrev jag i en krönika:

– Så länge inte riskkapitalbolagen medverkar till full öppenhet om sina affärer bör pensionspengar inte heller satsas i deras fonder.

Det gäller än i dag. Hög avkastning förlåter inte allt.

Mer läsning

Annons